Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Benedetto Croce och vår tid. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
den andliga verksamheten, la conoscensa, är
tillräckligt karakteriserad med tvenne
grundläggande synpunkter, den teoretiska och den
praktiska. Dock får man inom dem urskilja
i vardera fallet två betraktelsesätt. Det
teoretiska innefattar estetik och logik. På så
sätt får estetiken en för alla tider bestående,
förut nästan oanad plats i filosofiens värld.
Croces kanske mest lättillgängliga och icke
minst betydande insats i estetikens teori är
det, att han gör den »estetiska»
verksamheten, uttryckets, till något allmänmänskligt.
Det estetiska, fantasiens värld,
föreställningen eller åskådningen: detta är grunden, den
fruktbara myllan, själslivets första
förutsättning, ty utan en ur intryckens mångfald
skapad klar föreställning vore intet omdöme och
ingen handling möjlig. Men skillnaderna äro ej
schematiska: genast från början
genomträn-ges »intuitionens» jordmån av logikens
metallhårda gångar, och över det hela välver
sig viljans fria rymd. — Det praktiska
själslivet kan åter vara vad Croce kallar
»ekonomi» eller etik. Därmed får handlingen som
sådan (frånsett det moraliska värdet, på gott
och ont) sin givna plats. Och till slut
kulminerar denna andliga världsbild i den
moraliska handlingen, som innefattar det
ekonomiska momentet, ändamålsenlighetens, men
samtidigt är något mer. Likaså är för den
logiska tankens akt uttrycket oumbärligt, men
den är dock något annat än espressione.
Detta förhållande »di doppio grado» är alltså
ytterst viktigt för uppfattningen av Croces
tankebyggnad*.
Få filosofer, om ens någon, torde stå i ett
så intimt och betydelsefullt förhållande till
hela den humanistiska vetenskapen som Croce.
För den estetiska forskningens del — konst
och litteraturhistoria, kritik i vidsträckt
mening — är detta utan vidare klart.
Historiens begrepp överhuvud utgör en av
huvudpelarna i Croces system. En av delarna i det
samlande verket Filosofia dello spirito är
ägnat åt historiografien. Här avvisas bl. a.
med eftertryck och obönhörlig konsekvens
allt slags historiefilosofisk spekulation.
Verket hör till de centralaste hos Croce, men icke
1 »Förhållandet mellan intuitivt medvetande,
uttryck, och intellektuellt medvetande eller begrepp,
mellan konst och vetenskap, är ett sådant di un
doppio grado. Det första stadiet (grado) är uttrycket,
det andra begreppet. Det ena kan tänkas utan det
andra, men detta kan icke existera utan det förra.»
(Estetica s. 30).
till de tillgängligaste1. För filologiens, tör
språkhistoriens principiella ställning och
metod har Croce direkt och indirekt spelat en
roll som ännu är svår att överblicka. Den
tyske romantisten och språkteoretikern Karl
Vossler har i flera polemiskt präglade
arbeten tillämpat »uttryckets» filosofi. Vosslers
insats kommer att bestå både som
självständig och som fortsättning av Croces på ett
speciellt område. Hans talrika efterföljare i
Tyskland gå ej sällan till överdrifter. Men
det kan ej förnekas, att hela denna nya anda
är en nyttig reaktion mot mycken gammal
slentrian i tysk vetenskap. I nordisk
språkforskning — vars tidigare utveckling är en
annan än den tyska — ha särskilt ett par
forskare med stor insikt upptagit de
Croce-Vosslerska idéerna: först Östergren i
Stilistisk språkvetenskap; vidare norrmannen O.
Vangensten i inledningen till Leonardo da
Vincis Sprog (1917).
Slutligen skulle man glömma vad som ger
Croces verk dess harmoniska slutgiltighet,
om man ej berörde hans egna
litteraturhistoriska insatser, som i och för sig skulle utgöra
ett mycket märkligt livsverk. Croce har ej
nöjt sig med att lära kritik och dikt att
förstå sig själv. Han har visat, att han själv
bemästrar den historiska kritikens konst.
Allbekanta äro verken om Goethe och Dante.2
Det kan se ut som om den snabba skissartade
behandlingen av Goethe vore en hädelse mot
de djupa och mångomskrivna problem, som
bruka förknippas med detta stora namn. Det
märkliga är, att Croces framställning
verkligen ger en ny och samtidigt både allsidig
och hållbar Goethebild. De spekulativa
djup-sinnigheterna går han förbi — det poetiskt
enkla och djupa, de gamla och evigt unga
orden i lyriken och i Faust förstår han att
göra levande och sant begripliga. Särskilt typisk
är hans metod vid tolkningen av Faust. Man
får leta länge för att finna en så frisk och
vacker kritisk tolkning som Croces av den
ungdomligt friska, allmänmänskligt djupa
Gretchentragedien. För Faust som allegori
1 Kritik och historia äro egentligen detsamma.
»I själva verket utgör den sanna och fulländade
kritiken en lugn och klar berättelse om det som
har inträffat, och historien är den enda
sannskyldiga kritik som kan utövas på mänsklighetens fakta».
(Estetiskt breviarium, övers, av Klara Johanson.
S. 181).
2 Det senare har behandlats av Klara Johanson
i Svenska Dagbladet 13 febr. 1922.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
