Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kriget
diga nakenhet och bedyrar: detta är
diktning, vilket det ytterst sällan kan bli. Han
målar med inspirerad styrka de
vanbildningar, laster och omänskligheter, som en
hjärna kan fundera ut och ett alfabet återgiva,
och när den makabra vrångbilden är färdig,
vill han inte endast, att vi förtjust skola
applådera den, utan pockar därjämte på vårt
hänryckta erkännande, att den är lik oss. Ty
liksom den lytte Byron med okuvlig iver
ägnade sig åt kroppsliga idrotter, liksom Nero
skattade berömmet av hans grymheter ringa
mot lovorden över hans skaldekonst, där han
dock hade mera slätstrukna förutsättningar,
hyser diktaren numera ofta en ömtålig kärlek
till den hobby, som med tanke på hans
medfödda lyte minst av alla ger honom utsikt
till särskilt märkliga prestationer: Sanningen.
Beskyllningen för osannolikhet eller rent av
osanning, som Rabelais och Swift, Atterbom
och Falstaff Fakir skulle burit med lätt mod
och — möjligen med undantag för den
senaste — lämnat utan kommentarer, är för
honom nära nog gruvligast av alla. Våra
komplimanger för fantasi och
fabuleringsförmåga tar han visserligen mot, men de
förefalla honom, sällsamt att säga, närmast
värdelösa, om han inte samtidigt blir trodd.
I regel är han bönhörd över hövan;
läsekretsens pretentioner på författaren äro icke
heller de rimliga. Ty med sanningen i sitt
verk menar denne ändå i de flesta fall
någonting, som bäst uttryckes i
sammanställningen anda och sanning, men hans publik
vill gärna läsa efter bokstaven och helst
under denna ana en verklighetstrohet i
påtagligaste bemärkelse, i känslan av att eljest
snöpligt stå utanför och tillbedja på berget
Gari-zim, medan man i initierade kretsar åkallar
i Jerusalem. Hellre än att tro, att diktaren
själv skapat den verklighet, han skildrar, vill
läsaren ur skildringen skapa en verklighet.
Men om författarens största och skröpligaste
illusion är den, att allmänheten skulle vara
ett synnerligt mottagligt väsen, som villigt
går med och under spänd uppmärksamhet
lyssnar efter finesser, är läsarens den, att
författaren mitt i sin yra fungerar som en
inregistreringsapparat, själv upphöjd till
automatisk och ofelbar objektivitet över
antecknade sinnestillstånd och katastrofer. Han
räknar faktiskt med en oberörd författare,
och sådana finnas givetvis, liksom det finns
folk med hj ärtspetsen vindande åt höger,
men fallen äro varken vanliga eller egent-
ligen naturliga, och den första grunden till
författarskap är just oförmågan att hålla sig
oberörd. För krigslitteraturens vidkommande
har frågan behandlats av Robert Graves i
en insändare i Times, där han går till rätta
med metoderna för kritiken av denna
litteratur: livet i skyttegravarna inbjöd
ingalunda till en objektiv överblick, laddat som det
tedde sig med nervositet och affekter; det
var praktiskt taget omöjligt att föra en
dagbok från ett verksamt frontavsnitt och
dessutom förbjudet, ej heller fick man i brev så
utförligt uppehålla sig vid låge och
tilldragelser, att man nu därur kan taga belägg
och korrigeringar; en soldat, som sålunda
berövats snart sagt varje stöd för minnet och
sedermera fått data och fakta
sammanblandade, måste därför ha en bred marginal fri
åt sig, och, tillägger Graves, »memoarerna
av en man, som prövat de värsta
erfarenheterna i fråga om skyttegravskrig, äro inte
sannfärdiga, om de inte innehålla en hel del
lögnaktigheter».
Graves’ eget yttrande är ett användbart
exempel på en sådan sanning med gott
tilltagen felräkningsmarginal. Det finns i och
för sig intet skäl, varför en krigsmemoar —
och en sådan är, åtminstone i något
avseende, ännu så länge varje krigsbok — skulle
vara mindre tillförlitlig i själva
uppfattningen än vilket ögonvittnesbörd som helst från
påfrestande situationer. Svårigheterna att
kontrollera minnesbilderna måste tagas med
i räkningen, men att åtskilliga misstag både
kunna förklaras och förlåtas är inte liktydigt
med, att man bör tro på dem. Tvärtom är
den omständigheten, att felaktigheter av det
ena slaget och det andra inte gått att
undvika, ett skäl att se noga upp med dem.
Tack vare krigsskildringarnas stora antal
har man på många punkter möjlighet att till
en viss grad vederlägga och bekräfta, om en
sådan utgångspunkt för omdömet befinnes
angelägen. Och även när denna utväg är
stängd, lämna inre kriterier ofta
tillfyllestgörande upplysningar. Författarens legitima
oförmåga att stå oberörd inför fakta yttrar
sig hos vissa framför allt som en oförmåga
att lämna fakta orörda. Det plågsamma
tvånget att bringa det egna jaget i
tillnärmelsevis uthärdlig överensstämmelse med
upplevelserna slår efteråt över i ett motsatt
våld: upplevelserna knuffas brutalt in i
marschen mot det mål, som jaget behagat
föreskriva, tilldragelsens alla från författa-
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
