Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierotv
rens synpunkt civila sidor lämnas utan
ringaste avseende, den pressas till aktiv tjänst
hos den maktfullkomliga tendensen, till ett
grått, uniformerat nummer i slagordningen.
Det var förbjudet att använda jag i
talform, berättar Plivier i sin roman om den
tyska flottan, »Des Kaisers Kulis». Hans
bok är från pärm till pärm en det förtryckta
jagets revolt. Själva det pronomen, som
förmenades honom, spelar icke någon alltför
framträdande roll; han har fastmera
tillgripit den ur kompositionssynpunkt mindre
lyckliga utvägen att klyva romanen i två
omedelbart till varandra anknutna hälfter
med genomlöpande händelser och olika
berättande person, sannolikt för att komma åt
att skildra även episoder, som omöjliggöra
en jag-berättelse, och likväl samtidigt, tack
vare det avslutande jag-partiet, ge det hela
karaktären av något självupplevt och
iakttaget. Men grundstämningen är en revolt.
Hans tanke om militarism anges till punkt
och pricka i en definition ur en gammal
Strixårgång: »Disciplin är det instinktiva
obehag, en underordnad känner inför en
överordnad.» Den inspiration, som kommit
honom att gripa pennan och underlättat hans
författarmödor, är i främsta rummet hans
ambition att äntligen tacka för sist. Och
han gör det med militärisk grundlighet, även
om man i sammanhanget inte får lust att
tala om honnör i någon som helst betydelse.
Tonen är icke Pliviers uppfinning, man har
bl. a. förbrått Remarque att ha anslagit den.
Och att beröringspunkter finnas är
obestridligt, fast Plivier företräder uppfattningen,
Remarque skildrar den. Över huvud är den
påfallande vanlig i tyska frontberättelser, —
och det slår en plötsligt, att den i engelska
är nära nog okänd. Även där finnas
visserligen beröringspunkter. »Private 19022» kan
icke sägas leverera några skönmålningar av
krigets inverkan på menige man, och
Hod-son och Graves ha alltför många exempel att
anföra på översitteri av det slag, som
Remarque förkroppsligat i den typvordne
fanjunkaren Himmelstoss, för att de skulle
kunna misstänkas för obekantskap med
soldatlivets disciplinära avigsidor. Men deras
röstläge är ett annat, de bli aldrig hätska och
oförsonliga, som Plivier ständigt är. De stå
friare gentemot krigets vidrigheter, de ha en
klarare blick och en spänstigare hållning,
hans upproriska bitterhet mot det yttre
tvånget sakna de, tyckes det, därför att de mora-
liskt övervunno det, och en sådan olikhet
måste ha en orsak.
Att den preussiska manstukten skulle ha
varit avsevärt hårdare än den engelska
torde inte vara en tillräcklig grund och
dessutom knappast en riktig, att det engelska
soldatmaterialet över lag skulle ha varit bättre,
lär inte heller stämma. Den förintande
känslan av att ha förlorat människovärde,
självständighet och ansvar och förvandlats till ett
i dubbel mening intresseblottat
uniformsinnehåll har endast en förklaring: den akt, som
åstadkom denna förändring, var redan den
en förnekelse av egen bestämmanderätt och
eget ansvar; Pliviers manskap var, som det
mesta tyska, värnpliktigt och tvångsmönstrat
— och givetvis har sedermera nederlaget
retroaktivt stärkt intrycket av tvång och
behovet av oansvarighet. Men Graves, Bourne
hos »Private 19022» och John Hardcastle i
Hodsons »Grey dawn — red night» voro, som
de flesta engelska soldaterna, frivilliga, de
togo sin risk och stodo sitt kast, och deras
missnöje med kriget gällde inte dess
umbäranden, strapatser, ångest och manspillan
utan den ringa välsignelsen av
uppoffringarna. Själva faktum gjorde sannolikt inte
skillnaden stor mellan dem, som lågo på ömse
sidor vid fronten, men det har gjort den
nästan oöverskådlig för dem, som efteråt gå
till rätta med sina upplevelser och föra ut
sitt bokslut med kriget. Samma faktum har
inverkat inte blott på deras uppfattning av
vad som dominerade livet i skyttegravarna,
utan därmed också på deras ställning till
frågan, vad som bör dominera en
krigsskildring. Den, som fått sin självständighet
kränkt, vill framför allt ha återupprättelse,
och hans framställning bär prägel samtidigt
av denna strävan och av de erfarenheter, som
förorsakat den. Ty upplevelsen skiftar inte
karaktär. Den centrala platsen i Pliviers
roman intager själva massan av matroser,
opersonlig, uniformerad även i sina revoltkänslor
mot uniformen, företrädd av några knappt
individualiserade figurer, som vid behov
plockas fram för att efter fullgjort åliggande
åter försvinna i ledet. Och även i Dwingers
krigsfångedagbok, ett av hela
litteraturriktningens bästa verk, är det egentliga
föremålet för skildringen själva fånglägret, och
de enskilda gestalterna få, ehuru förträffligt
tecknade, sin vikt och betydelse först som
talesmän för en väldig kontingent, för den i
fruktansvärd utsträckning nivellerade och av-
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
