Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
med honom, går det i allmänhet med de
största och bästa hos Froissart; och för
de tiotusen figurerna i bakgrunden gäller
detsamma.
Froissarts krönika, när man ser blott
och bart till dess innehåll och nyktert
besinnar att det hela inte endast vill vara en
vacker äventyrsvärld utan också porträttet
av en verklighet, är så gott som
genomgående ett aktstycke av hård och
förskräcklig art. Den ter sig då som en ödslig
oändlighet av stormningar och bataljer, mord
och massakrer, jacqueri, pest, hungersnöd,
ödeläggelse och förvildning. Feodalism på
dekadens; politik dominerad av naken
trolöshet och sniken egoism; adelsmän
ständigt beredda att omräkna sin ära i
pengar; krig som en ändlös mardröm,
med fasor utan namn; kyrkan
avsigkommen och tvehövdad, med sina båda
huvuden sprutande förbannelser inbördes och
med clementiner och urbanister i luven
på varandra; frikompanierna, eländets
fullkomnare, svepande genom landet som
gräshoppssvärmar av stål, under
plundring och brandskattning i varje vrå; och
— som en oföränderlig bakgrund till allt
detta — ett av alla dessa makter plågat,
utsuget och trampat folk, villebråd för
alla, byte för alla, — det är Froissarts
värld: det är Hundraårskriget, sådant
han med livslångt nit och klart brinnande
författarglädje förevigat det i sin
krönika. Från denna sida sett blir hans verk
en ofantlig medeltida skräck-kammare,
vars make man får leta efter; och när en
modern poet som William Morris, en stor
älskare av Froissart, tar poetiska uppslag
från honom — uppslag av en art som
nästan varje sida av krönikan bjuder på
—, resulterar detta otvunget i sådana
dikter som »Sir Peter Harpdon’s End»,
»Concerning Geoffrey Teste-Noire» och
»The Haystack in the Floods»,
höjdpunkter inom modern poesi ifråga om blodig
brutalitet i själva stoffet.
I sin skarpa kontrast mot allt detta är
Froissarts beryktade goda humör och
oföränderligt ljusa sinnesfrid en sak som aldrig
upphör att falla i ögonen på varje läsare,
charmerande för somliga och ytterst
anstötlig för andra. Moderna lärda inom
litteraturens och historiens områden äro
honom i regel gramse för den sakens skull:
han borde ha varit mera allvarlig, enligt
deras åsikt, — bedrövad, djupt gripen,
strängt taget helt och hållet förkrossad.
Han levde i en tid värdig en Jeremias, men
med hårdnackad lättfärdighet vägrar han
att låta minsta predikan eller klagovisa
komma över sina läppar. Om hos honom
funnits högre egenskaper av något slag —•
reflexion, politiskt förstånd, sedligt allvar,
patriotism, medlidande med folket, tanke
på kulturen och mänskligheten — skulle
han inte kunnat bete sig som han gör: han
skulle då inte kunnat visa en så barnslig
tillfredsställelse med sin betänkliga värld,
inte ett så självklart accepterande av dess
krokiga moral, inte ett så gediget
epiku-reiskt välbehag vid tanken på sig själv, sin
flit, sin växande krönika och
det.glädjande överflöd på ting värda att nedskrivas,
som tack vare ständigt nya krig och
våldsamheter under hela hans liv fortsätta att
strömma mot honom från alla håll. Så
säga hans kritiker; och skådespelet med
hans nonchalanta oberördhet är i själva
verket bisarrt nog, när det sammanställes
med dessa moderna historikers —
Miche-lets och andras — egen högtidliga
gripenhet. Å ena sidan ha vi Froissart, levande
mitt i Hundraårskrigets fasor, munter,
oberörd, klarögt nyfiken, välbehagligt
kåserande ; å andra sidan dessa moderna lärda,
studerande samma tid på fyrahundra års
avstånd och med största delen av sin
kännedom om densamma hämtad just från
Froissart själv; — och det är dessa senare,
ansikte mot ansikte med pappersluntor,
som råka i tragisk extas, som vrida sina
händer, jämra sig och deklamera över den
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>