Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Froissart
fått tillbringa sina fem sista år. Och den
berömdaste bland dem alla, John Chandos,
segraren vid Auray, Svarte Prinsens
främste hjälpare i alla hans stora strider
— inte heller hans slut, i en rencontre
framför bron vid Lussac, blir som det
borde ha blivit, fast det givit ämne till ett
ståtligt krönikekapitel:
Men medan nu fransmännen och bretagnarna
som bäst stodo och överlade, hur de skulle
komma åt engelsmännen, som ställt sig på
andra sidan bron, kom bakom dem Sir John
Chandos ridande med sitt baner framför sig,
vilket bars av Jakes Alery, en tapper väpnare,
och varpå var sömmat hans vapen, som var
silver och en skarp röd kil; och han hade med
sig vid pass fyrtio lansar. Han nalkades vredgad
fransmännen; och när han var hundra famnar
från bron, förskräcktes deras pager vid hans
åsyn och flydde med hästarna och lämnade
sina herrar kvar till fots. När Sir John Chandos
nått fram, sade han: »Hör, herrar fransmän,
ni äro krigsmän av uselt slag. Ni rida omkring
efter behag dag och natt: ni taga städer och
borgar i Poitou, där jag är seneschal, och lägga
lösepenning på fattigt folk utan att fråga mig:
överallt dra ni omkring med vapen. Det synes
som om ni tänkte att landet vore ert, men jag
säger er att ni däri fara vise. Ni, Messire
Louis och Charuel, spela alltför stora herrar.
Under ett och ett halvt år har det varit min
önskan att råka er; och nu, Gud vare prisad,
ser jag er och talar med er. Nu skall det ses
vem som rår, ni eller jag. Ofta har det sagts
mig att ni storligen åstundade att möta mig: nu
ha ni mig här: jag är John Chandos: sen ert
lyst-mäte Den berömmelse ni nått med edra
vapendåd, med Guds tillåtelse skall den nu prövas.»
Under det han talade så, slöt hans följe sig
samman; och även Charuel och Messire Louis
höllo sig tätt samman och låtsades vara glada
åt detta möte; och om allt detta visste Sir
Thomas Percy, som var på andra sidan bron,
ingenting, ty bron var högst i mitten, så att
man inte kunde se från dess ena ända till
den andra.
Medan Sir John Chandos talade så till
fransmännen, kunde en bretagnare inte längre
uthärda, utan tog sitt svärd och högg en engelsk
väpnare, kallad Simkin Dodale, för bröstet, så
att han föll av sin häst. När Sir John Chandos
hörde bullret vid sin sida, vände han sig ditåt
och såg sin väpnare ligga på marken, med
fransmannen huggande. Därav blev han ännu
mera retad än förr och sade till sitt följe:
»Messires, vad nu? Se ni stilla på medan denne
dräpes? Till fots, till fots!» Därmed sprang han
av sin häst, och sammaledes hans följe; så
frälstes Simkin, och kampen tog sin början.
Sir John Chandos var en stor och ypperlig
riddare; och med sitt baner över sitt huvud,
sitt följe omkring sig samt klädd över sin
rustning i sin vida och fotsida vapenmantel, på
vilken hans vapen var broderat på bröst och
rygg i vitt sarcenet med röd kil, så att han i
allt såg ut som en riddare färdig till stora
bedrifter, gick han med sitt svärd i handen fram
mot fienden bland de främsta. Den morgonen
hade mycken dagg fallit, så att marken var
fuktig; och så, i det han gick framåt, slant han
och föll vid mötet med fienden; och vid det
han reste sig, träffade honom en väpnare vid
namn Jacques de Saint-Martin med ett
svärdshugg, som tog under ögat mellan näsan och
pannan. Sir John Chandos såg inte hugget,
som kom från hans blinda sida; ty på det ögat
hade han mistat synen fem år tidigare under
en hjortjakt vid Bordeaux; dessutom hade han
intet visir. Hugget var hårt och trängde in i
hjärnan; och det vållade honom sådan plåga,
att han föll till marken och två gånger vände
sig runt där, såsom den gör som är sårad till
döds; och efter det hugget sade han aldrig
mera ett ord.
När hans män sågo denna olycka, fylldes
de av stor sorg; och hans systerson, Edward
Clifford, steg fram och stod grensle över honom,
ty fransmännen ville gärna ha honom, och
försvarade honom tappert och högg omkring sig
med sådana hugg att ingen kunde komma
honom nära; och även Sir John Clanvo^ve och
Messire Bertrand de Casselis voro såsom
ursinniga män, sedan de sett sin herre ligga på
marken. En av Sir John Chandos’ väpnare såg
Jacques de Saint-Martin, som givit hans herre
det dödliga hugget, och for emot honom med
sådan våldsamhet att han drev sitt svärd genom
båda hans Iår; men denne, fast han träffats så
svårt, upphörde likväl inte att slåss. . . Sålunda
stredo de framför bron vid Lussac, och många
vackra vapenbedrifter utfördes där...
De nykomna poitevinska baronerna och
riddarna brusto i stor jämmer, när de sågo sin
seneschal Sir John Chandos ligga på marken
utan att kunna tala. Då veklagade de högt
och sade: »Ah, Sir John Chandos, allt
cheva-leriets blomma, olyckligt smiddes den glaven
som sårat Eder så och lagt Eder där i dödens
kval.» De gräto mycket, alla som stodo
omkring honom, och han hörde och förstod dem
väl, men han kunde ingenting säga. De vredo
sina händer och sleto sitt hår under all slags
klagan, allra mest de som voro av hans eget
hushåll. Därpå togo hans tjänare av honom
rustningen och lade honom på en flätad bår
och buro honom varsamt till Mortimer, den
borg som var dem närmast. Och denne ädle
riddare, Sir John Chandos, levde efter detta
sår inte länere än en dag och en natt, utan
dog så. Gud have hans själ i sin nåd: ty under
hundra år har bland engelsmännen ingen funnits
mera hövisk och mera fylld av ädla dygder,
inte heller större i ridderlig berömmelse.
Stor skada, förvisso, att se denne
ridderskapets ypperste sluta så, — bragt på
fall av halt gräs i en liten vardaglig
skär-mytsling vid vägkanten. Och som det går
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
