Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
som han fått av greven av Foix: därmed
är listan över hans till eftervärlden
bevarade personliga tragedier uttömd. Om hans
sista år och hans död vet man ingenting:
i och med att krönikan slutar och hans
egen röst tystnar, upphöra alla
underrättelser om honom; men i kyrkan Sainte
Mone-gunde i Chimay, där han under sina senare
år var domherre, läses en mässa för honom
i oktober, och det är därför troligt att han
i något okänt års röda höstmånad dött där,
i lugn och mätt av dagar. Krönikan,
gigantisk i sina fyra böcker, två gånger
genomsedd och omskriven, var redan vida
omkring känd och berömd; de stora
striderna voro slut och alla hans hjältar döda;
med alltjämt ogrumlad sinnesfrid har
därför Messire Jean Froissart efter sin långa
möda kunnat sätta punkt, tömma den sista
bägaren och somna.
Sin litterära bana började han som poet;
och även sedan han gripit sig an med sitt
stora livsverk, förblev han en flitig
versskrivare på lediga stunder. Man har av
hans hand en stor mängd blandad lyrisk
poesi samt dessutom en jättelik
versberättelse, Meliador, i Arthurs-romanernas stil.
Den tidens franska poesi var av
utomordentligt tunn, fjärilslik art, — ett förfinat,
blodlöst och degenererat
efterklangsfeno-men med allegorier och stil noggrant
formade efter mönstret av Romanen om
Rosen, det som oupphinneligt ansedda
mästerverket. Mycken vikt låg vid att
fingerfärdigt kunna frambringa små
tillfällighetspoem för societetsändamål, virelayer,
ron-deauer och ballader, nätta ting utan
tillstymmelse till vare sig innehåll eller
känsla ; allt som åstadkoms blev under sådana
förhållanden så konventionellt och
enformigt som möjligt, och några
författarpersonligheter finnas knappt att urskilja så
länge denna skola varar, förrän till sist
Villon uppenbarar sig och förlänar de
urblekta poetiska mönstren ny färg genom
att doppa dem i rännstenen. Froissart kan
som poet anses vara ungefär lika
framstående som tidens övriga ledande förmågor,
Oton de Granson, Guillaume de Machault
och Wenceslas av Luxemburg, och
liksom dessa skulle han förblivit endast en
blygsam skugga i ryktets hus, ett namn för
de lärda och intet mera, därest han slagit
sig till ro med enbart poesi. Men tidigt
började han syssla med skildrandet av sin
tids stora händelser; och redan 1361, vid
tjugotre års ålder, uppvaktade han
drottning Philippa av England, en dotter av
Hennegaus grevehus och en trogen
gyn-nerska av Froissart så länge hon levde,
med en första krönika om slaget vid
Poitiers och tilldragelserna närmast därefter.
Denna krönika är förlorad, men man tror
sig veta att den varit på vers. Poitiers —
eller Maupertuis, som det också, och
kanske bättre, kallas —, det slag där Svarte
Prinsen och Chandos med en handfull folk
krossade Frankrikes ridderskap och togo
kung Johan till fånga, har för en samtida
poet säkerligen kunnat te sig som en
moderniserad upplaga av de gamla episka
sångernas Roncesvalles, där Roland och
paladinerna slogos ned, och det har därför
legat närmast till hands att skildra denna
uppseendeväckande tilldragelse på ett sätt
som till formen inte alltför mycket avvek
från den gamla franska epiken.
Historieskrivning och episk poesi hade inte ännu
verkställt sin definitiva skilsmässa. En
annan osedvanlig vapenbedrift, från åren
närmast före Maupertuis, som blev berömd
under namnet »de trettios strid» — varvid
trettio engelsmän under Bramborough och
Croquart och trettio fransmän under
Robert de Beaumanoir för att fördriva tiden
under ett långtråkigt stillestånd möttes på
en överenskommen kringhägnad plats i
trakten av Ploërmel i Bretagne och slogos
med svärd och yxor tills endast ett tiotal
stod kvar på benen — har inspirerat en
okänd samtida poet till en dikt, Le Combat
de Trente, som är en regelrätt chanson de
5 66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
