Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr o is s ar t
(]este; och ännu ett alster i samma form,
den franska litteraturens sista, åstadkoms
femtio år senare om La Vie du vaiUant
Bertrand du Guesclin.
När Froissart i sitt definitiva verk
övergår till prosa, förvandlas han därmed inte
till en prosaisk historiker utan förblir
fortfarande i mycket en episk poet såväl i
uppfattning som i stil. I vissa uttryck och
vändningar i hans krönika finns den
poetiska tekniken från les chansons de geste
alltjämt kvar; så t. ex. (som professor W.
P. Ker påpekat) i hans sätt att vid
skildrandet av en drabbning införliva tiden och
platsen med själva händelsen för att
därigenom förtäta känslan av fatalitet och
storhet: »Denna drabbning, den lördagen,
mellan La Broye och Crécy, var bitter och
hård och högst förskräcklig»: C este
ba-taille, ce samedi, entre La Broie et Créci,
fu moult felenesse et tres horrible — vilket
ger samma intryck som de berömda
inledningsraderna till Aliscans i den episka
elvahundratalscykeln om Guillaume d’Orange:
A icel jör que la dolor fu grans
Et la bataille orible en Aliscans.
Froissarts val av prosa för sitt
historieverk skedde under inflytandet av en
närbesläktad och särdeles framstående
föregångare: Jean le Bel, domherre vid Sankt
Lamberts i Liége, död på 1370-talet vid
hög ålder och författare till Les Vrayes
Chroniques de Jehan le Bel, avhandlande
Hundraårskrigets tidigare skeden. Dennes
verk tog Froissart till sin utgångspunkt
och använde det, som han själv på flera
ställen säger, såsom huvudkälla vid
utarbetandet av sin krönikas första bok, i den
mån dennas händelser lågo bortom hans
egen hågkomst; han prisar högt Jean le
Bel vid sina omnämnanden och kallar
honom sin mästare. Rörande dessa Vrayes
Chroniques och Froissarts beroende av
dem var man länge hänvisad endast till
hans egna upplysningar; ty vad man för
övrigt visste om Jean le Bel inskränkte sig
till ett porträtt av hans magnifika
prelatuppenbarelse, som en samtida flamländsk
skribent meddelat i ett biografiskt
sammel-verk, där denne framstående domherres
goda börd, rikedom, lärdom och
vidsträckta beresthet, hans hermelinsbrämade
mantlar, hans många pager och hundar, hans
myckna bordsilver och hans stora flit med
sin krönika i korthet omnämnas. Men år
1861 gav en viss ung professor Paul Meyer
sitt namn en odödlig klang genom att
under rotande bland gamla luntor i ett arkiv
i Chalons-sur-Marne bringa i dagen ett
fullständigt manuskript av dessa
förlorade Vrayes Chroniques. Sedan fyndet
gjorts tillgängligt, visade det sig att
Froissarts beroende av sin föregångare var
långt mera betydande än vad man dittills
förmodat; i sin tidigaste avfattning av
sin första bok (som han omarbetade två
eller tre gånger) har han i stor utsträckning
nöjt sig med att avskriva denne, för att
först senare, vid uppnådd känsla av eget
mästerskap, handskas mera fritt med
honom genom omändringar, tillägg och
stilistiska förbättringar. Jean le Bel var
ingen poetisk natur och ingen vän av
poetiserad historia; hans krönika är
sannings-älskande och strängt saklig, och hans
nyktra, osmyckade stil bildar en märkvärdig
kontrast till den bevarade skildringen av
hans personliga praktlystnad. Av honom
lärde sig Froissart att prosa kunde vara
en värdig form för historia och att
befintliga poetiska behandlingar av hans ämne
ständigt försyndade sig genom att inte
hålla sig till sanningen:
På mina herrars begäran och även för mitt
eget nöjes skull har jag genomrest större delen
av Bretagne och har utfrågat riddare och
härolder angående de krig, stormningar, fältslag
och vackra vapendåd som ägde rum där
omkring året 1340... En mängd ministreler och
sådana sångare som uppträda på torgen och
sjunga om krigen i Bretagne ha förvanskat den
sannfärdiga berättelsen om dessa händelser
och ha därigenom högeligen misshagat
Monseigneur Jehan le Bel, som först började skriva
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
