Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
gör intet till saken: ur högre synpunkt
finns om dem ingenting att säga, emedan
de sakna kontakt med något idealt och i
hela sin funktion med nödvändighet äro
hänvisade uteslutande till sådana ting som
rost och mai förtära. Deras liv är enkelt
och utan form: de ha ingen ära att
bekymra sig om, intet överjordiskt
imperativ att omsätta i handling; såtillvida ha de
det bekvämt, men någon betydelsefull roll i
en episk framställning kunna de just på
grund därav omöjligt spela. Krigets män
däremot — och främst ridderskapet — ha
kontakt med något idealt, något högst
betydelsefullt och i grunden religiöst,
nämligen äran. Med riddarslaget upptagas de i
ett heligt samfund, där äran råder; och
kriget är, kan man säga, det oskattbara
döpelsesakrament, i vilket de dessförinnan
ha att doppa sig och grundligt plaska
omkring.
Att i detalj precisera denna ridderliga
ära, vad den på Froissarts tid ännu
innebar och vilken konkret livsmakt den
utgjorde, vore ett besvärligt företag; enklast
kan den kanske åskådliggöras genom ett
citat från Sir Thomas Malorys Morte
d’Arthur, där den senare medeltidens
rid-darideal, sådant en riddare själv såg det,
i ett slags gotisk stenstil finns formulerat
i den berömda dödsklagan som Hector de
Maris, en av Runda Bordets hjältar, i
detta verks sista kapitel framsäger, när
han finner sin broder, Lancelot du Lac,
ligga död i kapellet i Joyous Gard:
O Lancelot, sade han, du var alla kristna
riddares ypperste; och nu kan jag säga, sade
Sir Hector, du Sir Lancelot, där du nu ligger,
att aldrig fann du din like inför någon jordisk
riddares hand. Och du var den mest höviske
stridsman som någonsin bar sköld. Och du
var för din vän den bäste vän som någonsin
grenslat en häst. Och bland syndiga män var
du den trognaste som någonsin älskat en
kvinna. Och du var den mest ädelmodige som
någonsin huggit med svärd. Och du var den
ståtligaste man som synts i riddares flock. Och
du var den mildaste och mest blygsamme bland
alla som ätit med damer i hallen. Och mot
din dödsfiende var du den strängaste hjälte som
någonsin fällt en lans.
Detta var idealet, och ditåt borde varje
ädling sträva. Utan tvivel skulle man
göra mycket orätt i att med bekväm cynism
ta för givet att allt dylikt endast var en
tom form eller betydelselöst tal av poeter,
utan sammanhang med en brutal
verklighet. Lika litet i Froissarts århundrade som
i något annat skulle man stött på någon
fullkomlig Lancelot på verklighetens
mark; men hos många, hos sådana
personer som Chandos, Svarte Prinsen,
En-guerrand de Coucy, marskalk Bouciquault,
hos tusen andra, som konturlöst försvinna
i massan, skulle man påträffat åtminstone
något av detta ideala element; och det är
framför allt annat dessa ej alltför sällan
förverkligade drag av ridderlig idealitet
som för Froissart göra tillvaron till ett så
utomordentligt tilltalande och storslaget
skådespel och som från början komma
hans krönika att för honom själv te sig
som någonting vida mera än enbart ett
monument över hans andes allmänna
kuriositetsintresse.
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
