Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Yrjö Hirn. Estetikern och människan. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
ledas av denna alltför ärligt menade
självbekännelse. Icke katolik, icke ens troende
protestant — det gick väl ännu i honom;
men »endast litet vetgirig» — tydligen
inte. Ty långt ifrån att känna sig avkyld
blev han en den välvilligaste och mest
frikostigt undervisande ciceron. Han hade
skarpblicken att tvärs genom de
anspråkslösa orden igenkänna den äkta
vallfartsmannen.
Detta är också vårt intryck av Hirns
skrifter överhuvud. Själsvärmen bakom
forskarhågens skenbara kyla är inte att
taga miste på. Mer än en gång ha vi hos
honom, på en lätt förskjutning av
röstläget, kunnat förspörja, hur den rena
vetgirigheten givit rum för en personlig
gripenhet, som åt de lärda mödorna förlänat
deras rätta, förklarande rymd.
När Hirn sålunda i »Det heliga skrinet»,
efter en ett halvt tusental sidor lång, med
den strängaste sakliga observans
genomförda undersökning av den katolska
kyrkans rituella och dogmatiska system,
nalkas avslutningen, tror han sig böra
konstatera att man, i fråga om allt som
rör den intellektuella innebörden, ur
kyrkans konstruktioner icke finner lärdom om
något annat än det mänskliga förnuftets
irrvägar. Men icke desto mindre •—-
tilllägger han — har den livsuppfattning, som
ligger till grund för dem, något att
förtälja till och med för en agnostisk
granskare. Den är icke helt död, ty den har varit
något mer än en tankebyggnad, varit ett
uttryck för vissa oundvikliga
livsförnimmelser, som ge oss en möjlighet att den
dag som i dag är, så helt vi än må känna
oss frigjorda från de religiösa lärorna,
förstå de gamla symbolernas makt över
sinnena. Och det följer några ord,
syftande på ett av bokens huvudtemata:
altarmi-raklet, oblatens förvandling till hostia, till
eukaristisk gudom — ord sagda med den
sällsamt uttrycksfulla lågmäldhet, som
låter allt stå tyst omkring en, så att tanken
själv tyckes tala, ljudlös och dock rikt
betonad : »I detta tillfälliga liv, som icke
känner sin uppgift, finnas ögonblick, då
storheten synes tränga sig samman i det lilla,
och då tankar eller intryck göra sinnet till
ett hölje för innehåll, ’dem världarna äro
för trånga att omsluta’. Och det finnes
upplevelser, under vilka oändligheten
tyckes sänka sig till ändligheten, och då
människorna lyfta sin lycka mot höjden, med
officiantens stolthet, med mottagarens
ödmjukhet, och med den bävande
varsamheten hos den, som vet att han bär i sina
händer något stort och dyrbart, som icke
får förspillas eller profaneras.»
Det är detta sinne för det omedelbart
mänskliga i flydda tiders tanke- och
livsformer, som i Hirns författarskap verkat
en förändring, skönjbar under det sista
decenniet. Det mest levande av allt,
människorna själva, har i hans intresse begynt
överskugga teorien. Det framgår redan av
hans sista böckers form, av deras i stort
sett i enskilda levnadsteckningar
sönderfallande kapitel. Stundom kunde man
kanske känna sig frestad att beklaga detta. I
»Eremiter och pilgrimer» t. ex. finnas
ögonblick, då tanken synes svepa över
gåtfulla, djupa sammanhang mellan religiös
och estetisk känsla överhuvud, ögonblick
dem den teoretiskt anlagde läsaren gärna,
med författarens bistånd, hade fasthållit
något längre. Men det har bjudit Hirn
emot att blott och bart pressa sina fromma
på de droppar estetik de tilläventyrs hade
i kroppen, för att sedan, obekymrad om
deras personliga öden, undersöka
extrak-tet i vetenskapsmannens provglas och
re-tortrar. För en droppe rosenolja har eljest
mången rosengård blivit skövlad. Men det
är inte i Hirns smak. Han vet att taga
vara på droppen och tillika låta rosorna
leva och blomma.
Allra vackrast visar sig detta i hans
skildring av den redan nämnde Jean
Marie Baptiste Vianney. Den enkle lantpräs-
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
