Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Singoalla och Preciosa. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Singoalla och Preciösa
De tro, att det är ett zigenarläger, och Fleury
föreslår, att de skola gå fram. »Måhända
värmde sig en svartögd Preciösa vid denna
eld.» Preciösa var den idealiserade
zigenarflickan. 1860 hade stycket givits 110 gånger
i Stockholm.
Bland åskådarna nämnda kväll funnos
också barn; barn under tolv år fingo gå två på en
biljett. Säkerligen voro teaterdirektörens
egna två söner där, och troligen hade de som
gratisåskådare tagit med sig en god vän från
lärdomsskolan, en elev i första klassen, som
hette Abraham Viktor Rydberg. Omkring
50 år senare berättade denne i skissen
»Realisten Åbrandsson», att han sett
djurströmska sällskapet spela Preciösa, och så vitt man
kan sluta av annonserna i Jönköpings
tidning, uppfördes detta stycke endast denna
gång i Jönköping. Möjligt är, att denna
pojktrio icke befann sig i salongen utan höll
till inne bland kulisserna. Där funnos andra
nyfikna: tjänsteflickorna i sådana hem, som
mottogo teaterfolk som inackorderingar, hade,
berättar Jönköpings teaters krönikör, Rudolf
Björkman, den »angenäma rättigheten och
ljuvliga plikten» att spektakelkvällen bära
aktörernas kostymer till teatern, och de voro
för detta ändamål försedda med »fribrickor»,
som försäkrade dem om friplats mellan
kulisserna under föreställningen.
Rydberg har senare berättat, att han »i
fulla drag» njöt av de skådespel han såg
djurströmska sällskapet uppföra.
»Mellanakterna förekommo odrägligt långa, och varje
hölj ning av ridån satte inbillningskraften i
rörelse.» I den ålder, vari han då befann sig,
fantasiens guldålder, gör även en
medelmåttig skådespelare och en enklare utstyrsel
starkare intryck än de största sceniska
artister och den fullkomligaste regi vid senare år.
Illusionen är fullständig, och man minns vad
man sett, som om man själv upplevat det.
Utom »Preciösa» nämner Rydberg, att ban
sett »Slottet Montenero», »Orleanska
jungfrun», »Donaunymfen», »Gubben i
bergsbygden», »Villebrådstjuvarne», »Kronofogdarne»
och : de riddare- och rövarepjäser, som
intogo ett ansenligt rum i spellistan». En
teaterhistoriker, Wilhelm Berg, skriver på tal
om Djurströms repertoar: »Under den
Djurströmska tiden var den svenska
landsortsscenens verksamhet ett stycke
medeltidsromantik med riddare, som kämpade för
kärleken och äran, och trubadurer, som sjöngo
i månskenskvällen sina sånger till de skönas
lov.» Långt efter det romantiken blivit
omodern inom litteraturen, levde den kvar på
scenen. Sedan Rydberg en gång fått
tillträde till denna förtrollande värld, måste
hans hjärta ha klappat fortare av glädje
välgång han såg den djurströmska truppen göra
sitt intåg i staden, ej olikt ett zigenarföljes
med vagnarna fullastade av teaterrekvisita
och en brokig skara människor. Vanligen
stannade truppen flera veckor och hade tre
föreställningar i veckan. Vid detta tillfälle
dröjde Djurström över jul- och nyårshelgen
i Jönköping, där hans barn bodde och där
han kände sig särskilt hemma.
De gestalter Rydberg såg på scenen levde
kvar i hans fantasi och fingo där vara med
om nya äventyr. Den tänkta skådeplatsen
för dessa synes ofta ha varit Jönköpings
gamla slottsruiner. I ett hus, beläget på det
gamla slottets mark, hade Rydberg tillbragt
de fem första åren av sitt liv, och på det forna
slottets vallar och i dess valvgångar uppförde
han och hans lekkamrater sina krigslekar.
Bastioner, kurtiner och valvgångar, vilka
senare skolpojkarna undersökte med bloss i
händerna, inbjödo till romantiska
funderingar.
Påverkad av sina teaterintryck blev
Rydberg snart själv dramatisk författare.
»Tilldragelserna ägde ofta rum», skriver han, »i
skogar, spökslott, underjordiska valv.» Tre
av Rydbergs pojkskådespel och en novell med
inlagda dialoger finnas bevarade. »Den
trogne rövaren» heter det skådespel, som är
angivet som n:o 1. Händelserna tilldraga sig
till en början i en skog med »ett förfallet
slott i fonden». Rövaranförarna gömma sig
i ruinerna. Längre fram samla sig rövarna
kring slottsporten och söka komma in i
slottet. Soldater rusa ut med dragna sablar och
slå dem tillbaka. (I Jönköpings
slottsrättsprotokoll från 1830-talet finns en redogörelse
för ett slagsmål vid slottsporten mellan
tattare, som pockade på att få komma in för
att hälsa på en i häktet förvarad anhörig,
och slottsknektarna, som bevakade ingången.)
Rövarna tända eld på slottet, som snart står
»i ljusan låga». Kanske är det Jönköpings
slotts brand år 1737 som här går igen.
Även i två andra stycken, novellen »De
trenne bröderna» och skådespelet »Axel och
Ludvig», kämpa riddare och rövare mot
varandra i liknande miljö. Riddarna äro i båda
styckena svenska ädlingar, under det att
rövarna äro italienare, och händelsen är förlagd
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
