Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Singoalla och Preciosa. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel For s ström
till Italien, den store rövarhövdingen Rinaldo
Rinaldinis land. I novellen har Rydberg
frossat i beskrivningen av det hemska nattliga
oväder med åska och regn, som är
bakgrunden för de gräsliga händelserna. Det är
tydligen regissörsknep, som han lärt sig på
teatern. Det mästerskap, med vilket han i
Singoalla låter naturstämningarna
ackom-pagnera novellens händelser, har kanske här
sin upprinnelse.
Alla fyra styckena sluta lyckligt. Bovarna
gå under eller besegras och försonas med
sina motståndare.
Rydbergs skådespel uppfördes av
skolgossar inför en publik av kamrater och
skolflickor. Djurström och hans skådespelare
intresserade sig för denna pojkteater; de hade
ju god tid därtill mellan veckans tre
föreställningar. Skådespelaren Lindholm,
»Djurströmska sällskapets förnämste bov, beundrad
för sina ögonrullningar», målade kulisser och
hjälpte till med regin. Djurström själv
skänkte dem åtskilligt ur sin teatergarderob,
bland annat värjor, och att Rydberg satte
»högt pris» därpå, det förstår man, då man
läst hans skådespel, ty i alla kommo de till
flitig användning.
I vissa fall bearbetade Rydberg för sin
teater skådespel, som han sett uppföras; så var
fallet med »Villebrådstjuvarne» och, som det
tyckes, också med »Jocko eller den
brasilianska apan». Huruvida han bearbetat eller
omdiktat också Preciösa, vet man ej; det är
väl ej troligt. Men att hans fantasi länge
sysslat med detta skådespel, och att han tänkt
sig dess händelser lokaliserade till småländsk
miljö, det synes mig novellen Singoalla
uppenbara. Dramatiska fragment visa, att
Rydberg tänkt sig Singoalla i dramatisk form,
huruvida före eller efter novellens tillkomst
kan man ej avgöra.
Miljön i Singoalla är densamma som den
Rydberg med sådan förkärlek utnyttjat i sin
pojkdramatik: ett slott i en skog. Det är
dock inte det ljusa jönköpingslandskapet som
är bakgrunden utan en bygd av mörkare
karaktär i det inre av Småland. Närmare
bestämt låg Ekö slott i Värend. Över
slottets ingång stodo bilder av de tre värendska
blodsvittnena Unaman, Sunaman och
Vinaman, och inuti slottet fanns ett beläte av
sankt Sigfrid. Om Helena Ulvsax säges det,
att »en ungmö med vänare kinder och
klarare blå ögon ej fanns i Virdaland». Det är
antagligt, att Rydberg tänkt sig Ekö slott
förlagt till Slättö i Bergsjön mitt emot Bergs
herrgård, där han under sin Växjötid var
informator hos en överstelöjtnant Charpentier.
Enligt sägnen skall ett slott ha legat på
Slättö. En dotter till överstelöjtnanten,
Hé-lène Charpentier-Gyllenswärd, skall enligt en
släkttradition ha varit förebilden till Helena
Ulvsax. I ett brev till Ida Charpentier 31
december 1876 talar Rydberg om »Hélènes
själfulla blå ögon och sköna anletsdrag».
»Jag tyckte att hon var den vackraste dam
jag någonsin sett och var alltid helt
förbryllad i hennes närvaro», skriver han. Som
en kuriositet kan nämnas, att namnet Ulvsax
var Emili Selldéns flicknamn. Med henne,
Tegnérs Emili, kom även Rydberg under sin
Växjövistelse i beröring, i det han under
någon termin hyrde rum hos hennes man,
fältläkare Selldén. Ett värendskt drag från
1800-ta-lets förra hälft är den motsättning mellan
hedniskt och kristet, som kommer fram i
början av Singoalla. Såsom framgår av
Hyltén-Cavallius’ Värend och virdarna kvarlevde
ännu vid mitten av 1800-talet åtskilligt av
medeltid och hedendom i denna trakt. Den
måndyrkan, som var egendomlig för släkten
Månesköld och ej minst för den unge riddar
Erland, om vilken författaren frågar: »Var
Erland på något sätt befryndad med
månen?», den var allmän bland den värendska
allmogen ännu vid 1800-talets mitt. Det är
intressant att se, huru Hyltén-Cavallius’
uppteckningar av månföreställningarna i Värend
i detalj överensstämma med Rydbergs källa
för zigenarnas månkult, Eilert Sundts
Beretning om Fante- eller Landstrygerfolket i
Norge. För övrigt förefaller Rydbergs
skildring av Erlands beroende av månen nästan
självbiografisk: Rydbergs syster Hedda har
bevarat en liten måndikt (återgiven av
Warburg), ett av Rydbergs första skaldeförsök.
I »Preciösa» spelar månen en väsentlig roll.
I Topelius’ ovannämnda barnskådespel säger
en av skolflickorna: »Ser du, Preciösa kan
inte vara någon riktig Preciösa utan att
sjunga visor till månen.»
Men även om Rydberg förlagt Ekö slott
till Värend och värendska drag återfinnas
i skildringen, så är det väl dock Jönköpings
slott ban haft i tankarna. Det var ju för
honom slottet framför andra, som han ännu
sedan han blivit en gammal man och
professor, i sina anteckningsböcker rekonstruerade
med torn och tinnar. Då Rydberg i
Singoalla talar om slottsträdgården, »som, välvår-
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
