Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Singoalla och Preciosa. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Singoalla och Preciösa
dad men liten och omgiven av stenmurar,
fanns på slottets södrä sida, där aftonsolen
nu göt rödgul glans över fru Elfridas
blommor och köksväxter», så är det tydligen hans
egen mors trädgård som fått tjäna som
mönster; den hade just liknande läge och
utseende utanför deras bostad i »slottet» i
Jönköping.
Ej långt från Ekö slott »sorlade en bäck
över sand och kiselstenar på sin väg till
sjön». Där brukade Erland sitta, »glad åt
furusus och enslighet». Några stenkast från
Jönköpings slott letade sig Junebäck fram till
Vättern. I »Brev från och till min fjortonårige
vän Gunnar» berättar Rydberg, hur gärna han
som pojke lekte där, byggde broar och
»lyssnade till bäckens sorl och till suset uppe i
trädkronorna». I breven från Gunnar
nämnes även kullen vid bäcken. Kanske
bevarade Rydberg liksom Erland från »skymningen
vid skogsbäcken» minnen av en
ungdomsförälskelse. I listorna på ämnen för
tillämnade jönköpingsskildringar (i Rydbergs
anteckningsböcker) finner man rubrikerna
»Första kärleken», »Flickan med guldhåret»,
»Solskenet över håret».
Då Carl Larsson skulle illustrera
Singoalla, besökte han jönköpingstrakten; scenerna
vid skogsbäcken gjorde han (såsom framgår
bl. a. av en akvarell i Nationalmuseum) efter
bäcken Kidron vid Huskvarna, en bäck vars
dalgång varit rik på rara växter och därför
ofta besökts av botaniserande
jönköpingspojkar. Att C. L. uppsökte denna bäck,
berodde väl på att Junebäck blivit förstörd
genom bebyggelsen.
Alldeles tydligt gå barndomsintryck igen,
såsom Victor Svanberg visat, i skildringen
av pesten.
Som liten gosse hade Rydberg sett
kolerans framfärd i Jönköping, och minnet av
den yttersta dom-stämning, som då rådde i
den lilla Vätterstaden, följde honom livet ut.
Sedan modern ryckts bort av farsoten och
begravts på kyrkogården vid Junebäck, brukade
den tungsinte, av sorgen alldeles nedbrutne
fadern taga Viktor med sig till hennes grav,
där de tillbragte både dagar och nätter. Från
bostaden i »slottet» gick han med sin sons
hand i sin, över borggården, genom stora
porten och en flera meter lång gång, som
man måste passera för att komma ut i det
fria, bort till kyrkogården. Kan det inte vara
reminiscenser härav som ligga till grund för
skildringen av den hypokondriske riddar Er-
lands nattliga vandringar vid Sorgbarns sida
till grottan i skogen? Den moderlöse Viktor
var också ett Sorgbarn; i ett självbiografiskt
romanutkast kallar han sig Benoni, varav
Sorgbarn ju är en översättning.
Huru även minnen från gestalter, som
Rydberg sett gå över tiljorna, äro förknippade
med Singoalla, vill jag nu söka visa med ett
referat av Preciösa.
Innehållet i skådespelet är följande.
Zigenarflickan Preciösa har genom sin
skönhet, sin dans och sin sång erövrat hela
Madrid. Då hon börjar knäppa på sin cittra
för att improvisera, blir överallt en tystnad
»likasom själva träden och vattenkonsterna
lyssnat till hennes musik». Men hon är inte
endast vacker och intagande; trots hennes yrke
och hennes omgivning av äventyrare är
hennes ärbarhet höjd över varje tvivel. Stadens
förnäma tävla om att få se Preciösa uppträda.
Även Don Francisco de Carcamo inbjuder
henne till sitt slott. Hon infinner sig där,
åtföljd av en trupp fantastiskt klädda
zigenare och zigenerskor, som dansa till
tamburiner och kastagnetter. Med sin behagfulla
dans väcker hon stormande bifall, och vid
avskedet överhöljes hon med blommor. Don
Franciscos son, Don Alonso, som länge har
älskat henne, kastar sist av alla sin bukett,
den enda som Preciösa tar upp och behåller.
Tv hon besvarar den adlige ynglingens
kärlek. I sin avskedssång sjunger hon: »Mitt
hjärta tacksamt evigt stannar här.»
Zigenarna avtåga därefter och slå läger
i en vild skog. Det är natt och månsken.
Viarda, en gammal zigenerska, står framför
en stor kittel, under vilken elden flammar,
och utdelar mat åt zigenare som gå från och
till. Hövdingen meddelar, att bandet skall
tåga till Valencia, och han uppmanar sitt
folk att ta fram spadarna och gräva upp det
tjuvgods de gömt i jorden däromkring.
Preciösa har dragit sig undan och går ensam
och tyst för sig själv i skogen. Hennes
tankar äro hos riddarens son.
Snart kommer Don Alonso till skogen,
förklarar sin kärlek och ber Preciösa följa
honom. Men fastän hon älskar honom, vägrar
hon, då hon ej vill överge truppen, vars stöd
hon är. Alonso beslutar då lämna sin fader
och uppoffra den lysande framtid, som väntar
honom, för att förbliva hos Preciösa och
dela alla öden med henne. Preciösa ber
honom noga överväga sitt beslut, ty hon
fruktar, att hans kärlek skall upphöra, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
