Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tankar om skapelsen. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
och det oändliga vore därmed begränsat
eller ändligt. Endast som rörelse kan
oändligheten tänkas, dess väsen är ett
beständigt överskridande av gränser, och det är
denna beständighet i rörelsen, som vi kalla
evighet och som är tid — en evig tid.
Tiden är en del av evigheten, vår andel
i den. Vore den evighetens oförenliga
motsats, vem skulle då kunna tala om
evig tid!
Människolivets korthet har ingivit oss
denna falska föreställning om en absolut
gräns mellan tid och evighet. Begränsad
av sin trånga kropp har människan aldrig
kunnat fatta, att hon endast är en våg i
det eviga livets hav.
Människans kropp — är det inte
urbilden till det absoluta, det från allt
avskilda? Man har i denna kropp sett något
fristående eller något som i varje fall
kunde frigöras och i och med döden lämna
jorden, sitt fäste. Sedan har man på den
flyende själen överfört den kroppsliga
gestaltens former och behov.
På samma sätt har den jordiska
horisonten fått sluta sin krets kring den
översinnliga världen, vare sig himlen flyttats ut
som en ö i havet eller en stad bland
molnen.
Människan har skapat en gud efter sitt
beläte, men fången i sin primitiva
rumsuppfattning, har hon gjort de egenskaper,
som hon velat lyfta över det mänskligas
begränsning, till de mest begränsade.
Den skapare som äger all makt, allt
vetande, all kärlek, är absolut, d. v. s. ab
om-ne alio solutus, från allt annat skild. Men
hur kan den, som är skild från allt, älska
allt, veta allt och behärska allt! Han
saknar ju ett föremål för sin kärlek och sin
handling.
Allguden begränsas av sina absoluta
egenskaper, stelnar och krymper samman
till tomhet. Allt blir intet. Människans
gudsbild blir mindre än människan själv.
Om det absoluta alltså innebär en
motsägelse mellan allt om fattandet och
frigörelsen från alltet, ligger måhända dock i
denna spänning skapandets hemlighet
fördold.
Må det absoluta vara en fiktion, strävan
att nå det absoluta, fullkomliga, det från
allt frigjorda, är inte detta själva
skapar-akten? Ur skapelsens tvång frigör sig
skaparen i verket.
Vore Gud oföränderlig, skulle han inte
kunna vara oändlig, ty oändligheten
förutsätter rörelse, förändring.
Den metafysik, som ställer en
översinnlig värld ovanför eller bakom den verkliga
offrar själv åt ett grovt och föråldrat
rumsbegrepp. Meta fysis betyder
ordagrant det som kommer efter det fysiska,
i vår erfarenhet redan givna. Det
metafysiska i denna betydelse, det är helt
enkelt framtiden, sådan den skapas av oss,
av den skapande kraften inom oss. Denna
gudomliga kraft står inte över eller
bakom verkligheten utan är i den.
Om det att skapa är att ständigt tränga
över gränsen, att föda nytt liv, måste ju
skapelsen vara oändlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
