Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Axel Fridell. Av Gunnar Jungmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Jun gm ar ker
Battersea Park. 1928.
Med en konst, som på ett säreget sätt
förenar skärpa och mjukhet, återger han sina
motiv från Londons parker, från Thames’
kajer eller från hemmets tysta vrår. Den
förstnämnda kategorien representeras inte av
några välansade och lummiga
vegetationsbilder, det är ensliga avkrokar konstnären
uppsökt, där kala träd och en åldrig, litet risig
snårskog spegla sig i stilla vattensamlingar
och ge en stämning av höst och förgängelse,
en starkt och vackert tolkad stämning.
I interiörbilderna har han med stor
framgång använt ett arrangemang med rummet
liggande i ett mjukt dunkel, från vilket
blickarna genom ett fönster i fondväggen ledas
vidare ut i den solbelysta stadsbilden. Så
är hans mest berömda blad, »Old Studio,
Chelsea», komponerat.
De engelska stadsbilderna ha fått
efterföljare från andra håll, »Quai des Orfèvres»,
»Zandstraat» och »Vedskutor» förtjäna
särskilt att framhållas. Inför några av dem har
man nämnt Meryons namn.
Även Fridells porträttkonst har på senare
år fått en ny och i tekniskt avseende
fylligare karaktär. Kamratbilderna ha utbytts
mot beställningsporträtt, bohemen har
efter-trätts av societeten. Detta är ju vanligen
inte så roligt och nyttigt för en konstnär —
utom rent ekonomiskt sett! Men dessbättre
har Fridell i regel förskonats från de sköna
och välvårdade nollorna. Det är betydande
personligheter och karaktärsfulla
fysionomier han fått föreviga, och han har gjort
det på ett sätt, som visar, att uppgiften för
honom blivit mer än en beställning. Skall
man peka på några särskilda porträtt blir
det väl Eliel Löfgrens och professor
Jacobæus’. Backfischporträtten säga mig i regel
mindre. Givetvis bära även de prägel av
konstnärens skicklighet och förfining, men
han har ej kommit modellerna så in på livet
som i de tidiga flickporträtten, och t. ex. i
»Två systrar» stötes jag av den något
pressade parallelliteten, de slappt tecknade
rasbenen och en hand som förefaller mumifierad.
På senaste tiden har det kommit in ett
nytt element i Fridells grafik, och det
bottnar i hans nyvaknade intresse för
Rembrandts konst — »därhän kommer väl en
grafiker förr eller senare», säger konstnären.
Spår av denna rembrandtbeundran möter
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
