Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den svenska tidskriftslitteraturen. Några konturer av dess historia. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Wieselgren
organ, vilka visserligen oftast äro
tämligen kortlivade men som icke dess mindre
under sin fjärilstillvaro ej sällan hinna
med att sätta tydligt skönjbara märken i
litteraturen. Så förhöll det sig också med
den romantiska rörelsen i Sverige. Dess
poetiska huvudorgan, Phosphoros, levde
emellertid ej mindre än inemot fyra år
(1810—13) och hann under denna tid
åstadkomma ganska mycket buller i
landets litterärt intresserade kretsar,
framför allt genom Atterboms däri
offentliggjorda dikter men också genom de kritiska
och estetiska uppsatser den inom sitt
brandröda omslag innehöll. Phosphoros är den
första periodiska publikation i vår
litteratur, som öppet framträder med ett rent och
uteslutande estetiskt syfte och kan
därigenom med skäl betecknas som epokgörande.
Emellertid blev mottagandet över
förväntan gynnsamt. Tidskriftens första årgång
hade nära 200 prenumeranter, och den
andra, som ursprungligen blott nådde
halva detta antal, ökades dock så
småningom upp till c:a 160 — för dåtidens
förhållanden ingalunda obetydliga siffror.
Att Phosphoros’ medvetet ensidiga
inriktning innebar en stor djärvhet var
emellertid ingalunda de unga romantikerna
fördolt, och för att skapa en motvikt mot
detta vågade experiment företog man sig
inom kretsens Stockholmsgrupp att
samtidigt starta en annan, mera solid
publikation, som skulle visa de unga
bildstormarnas sakliga vederhäftighet. Denna, som
ursprungligen skulle kallats Selene men
sedermera fick titeln Lyceum, utkom efter
åtskilliga besvärligheter år 1810 men nådde
aldrig mer än två häften.
Huvudmedarbetaren var Hammarsköld. Syftet,
estetiskt-kritiskt men på samma gång vetenskapligt,
framträder ganska väl i de allvarligt hållna
och mycket solida uppsatserna. De
poetiska bidragen voro obetydliga; blott Lings
Gylfe, som för första gången publicerades
där, har ur tidshistorisk synpunkt ett visst
intresse. Tidskriften hade nog varit värd
ett bättre öde, men den kom faktiskt av
sig redan innan den börjat utkomma på
grund av den polemik, som framkallades
av dess pretentiösa och storordiga prospekt,
författat av Hammarsköld. Wallins av
samtiden mycket uppmärksammade parodi
»Något om gaturenhållningen» spred
löjets skimmer över hela publikationen och
hindrade den från att vinna något
beståndande insteg hos allmänheten.
Ett ej mycket bättre öde fick en av
romantikernas senare publikationer, Hermes,
som år 1821 påbörjades av Hammarsköld
och Almqvist. Även den framträdde med
ganska stora anspråk och förklarade sig
ärna intaga blott »uppsatser av egentlig
och mera stående natur». Det man i
främsta rummet krävde av bidragen var att de
skulle hålla sig skilda »från allt
Epheme-riskt i litteratur och politik». Framgången
blev emellertid ringa, och med andra
häftet måste publikationen nedläggas.
Livskraftigare var Götiska Förbundets
organ Iduna, som ju också bland sina
medarbetare räknade landets oomstritt
främsta förmågor, Geijer och Tegnér. Från
början avsåg man att skänka Iduna en rent
antikvarisk prägel; undertiteln »En skrift
för den nordiska fornålderns älskare»
anger tydligt nog i vilken riktning den tänkts
orienterad, och knappast misstar man sig.
om man i denna formulering vill återfinna
Jakob Adlerbeths inflytande. Men det
dröjde ej länge förrän man tröttnade på de
nordiska antikviteterna och lät undertiteln
falla, varefter tidskriften allt mer och mer
övergick till att bliva ett allmänt historiskt
och litterärt organ. I denna gestalt levde
den ända till 1824, då den utan att
uttryckligen nedläggas upphörde att utkomma.
Först 1845 publicerades det sista häftet,
varmed serien fick sin formliga
avslutning.
Den rangställning Iduna intager i vår
periodiska litteratur betingas naturligtvis
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
