Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kj ell Strömberg
kat med sin egen fantasis skapelser, ett
ofantligt människomyller, som dansade efter
hans pipa och aldrig mankerade takten, då
han blåste sina sällsamma, stundom ystert
uppsluppna, stundom skärande hemska
melodier — själv en besatt bland besatta. Det
är icke lätt att säga i få ord vad han
egentligen var besatt av — att tala om
konstens helige ande i detta sammanhang
skulle klinga löjligt falskt och uppstyltat.
Konsten som sådan har aldrig över
hövan intresserat Hjalmar Bergman. Han
har aldrig inlåtit sig på någon teoretisk
diskussion över estetiska spörsmål vare sig
för egen eller andras räkning. Han är en
ursprunglig diktare, en berättare med ett
jungfruligt, ursvenskt stoff att handskas
med och en österländsk trollkarls förmåga
att förvända synen på sina läsare, så att det
tedde sig ständigt nytt. Först när den
våldsamma inspirationen sinat och han fått
klart för sig, att naturen förmenat honom
kraft till självförnyelse, har han börjat
reflektera över sitt diktarskaps medel och
mål.
Den som såg Hjalmar Bergman under
hans sista Stockholmsbesök — någon
varaktig stad hade han som sagt icke, och hans
enda fasta adress var den lilla blåsiga
Segelholmen utanför Dalarö, där han
tillbragte sina somrar — måste vid första
ögonkastet få klart för sig, att hans dagar
voro räknade. Den stora, kraftigt byggda
gestalten tycktes icke längre lyda viljans
impulser, och den ljusblå blicken saknade
fäste. Han verkade som ett skepp utan
roder, prisgivet åt elementerna, därutinnan
ej olik vissa av sina diktade figurer.
I ljuset av hans nyss timade frånfälle får
hans sista bok, Clownen Jac, utkommen
till fjolårets jul, efter att förut under
höstens lopp ha presenterats som
radioföljetong, en tragiskt meningsfull betydelse. Av
kritiken har den blivit mycket olika
bedömd. Den tål som konstverk för visso
ingen jämförelse med sin geniale författares
bästa romaner, men den har ett
obestridligt, mycket stort intresse som mänskligt
dokument och estetisk trosbekännelse. Det
kan icke råda något tvivel om att det är
sig själv och sitt personliga öde som
Hjalmar Bergman velat ge en symbolisk
förklaring på i romanens hjälte, denna
popularitets jäktade, icke människohatande men
människoskygge clown, vars instrument är
skräcken. Han behandlar det med
knytnävarna som vilden sin krigstrumma — för
att hålla demonerna borta. Att det är den
allbekante filmidolen Chaplin, som fått
släppa till den yttre masken och de stora
konturerna av detta levnadsöde, har mindre
betydelse — i omedelbar jagform hade
Hjalmar Bergman varit ur stånd att tala
om sig själv, allra helst sedan han tappat
bort sig själv i dollarns mekaniserade
skenvärld.
»Jag har ju inte valt den fula gubbens
roll för att skrämma barn och dårar»,
heter det i den »clownkatkes», varmed den
internationellt ryktbare Jac Tracbac -—
med motvilligt erkänd hemort i ursvensk
Bergslag — bereder sin publik ett
blandat nöje vid sin sista turné; »tvärtom har
jag skrämt mig själv för att barn och
dårar skulle få tillfälle att skratta åt
skräcken — det var min uppgift.» Hjalmar
Bergman har utan tvivel varit övertygad
om att han fyllt samma uppgift som svensk
författare, och i alla de karakteristiker av
hans diktargärning, som sett dagen både
före och efter hans död, har samma
grundtema anslagits, utan variationer att tala
om, kanske allra kraftigast av professor
Fredrik Böök i hans lika snabbt som
målmedvetet genomförda Resa kring Svenska
Parnassen. Uppenbarligen har Hjalmar
Bergman själv tagit starka intryck av
dessa upprepade karakteristiker och slutligen
identifierat sig med den bild, som sålunda
framkallats i allmänna medvetandet. Låt
oss se, hur den förhåller sig till
verkligheten, så vitt den kan utläsas ur hans sam-
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
