Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kj ell Strömberg
senare stockholmsromaner, Jonas och Helen
(1926) och Kcrrmans i Paradiset (1927)
— tydligen tänkta som inledning till en
större cykel — visade sig Hjalmar
Bergman nog kunna klatscha med piskan lika
bra som förut, och hans nya dockor
dansade snällt, men de ville inte få liv. Teknik
fanns, men pust och ande var borta. Han
hade då redan räckt den amerikanska
filmdjävulen mer än lillfingret.
III.
Hjalmar Bergman var inte bara vår
störste romanförfattare utan också vår
måhända främste dramatiker efter
Strindbergs bortgång. Hans Markurell har redan
omnämnts; det är bekant, att han kort
före sin död var sysselsatt med att
dramatisera ytterligare en av sina romaner,
kanske ännu mera lämpad för ändamålet,
nämligen Hans nåds testamente. Den bör
vara lätt att omarbeta för scenen även av
annan hand utan nämnvärt våldförande av
författarens scenerier och replikskiften.
Det dröjde länge, innan Hjalmar
Bergman själv visade lejonklon som
dramatiker. Redan 1908 hade han fått ett stycke,
Fru Vendelas kedja, uppfört i det nyss
invigda marmorpalatset vid Nybroplan; 1915
följde Parisina, likaledes på Dramatiska
teatern, och ett par år senare hans
Marionettspel (1917; det sista, Herr Sleman
kommer, dock uppfört först 1922), tre
enaktare, vari Hjalmar Bergman visat sig
kunna suggerera en kuslig spökstämning
även från scenen.
Ett experiment, som 1919 uppfördes på
Intima teatern med hr Lars Hanson i
huvudrollen, var en timid modernisering à la
Shaw av det gamla sagomotivet i Konung
för en dag eller Jeppe på Berget. 1923
utgav han tre nya enaktare: Vävaren i
Bagdad, en graciös dramatisering av en saga
ur Tusen och en natt, med lättja och
lättsinne, fräckhet och fromhet i brokig bland-
ning, vidare Spelhuset, en osminkad studie
i de brutala och primitiva mänskliga
drifternas psykologi, som ingalunda
lämpar sig som ungdomligt
sällskapsspektakel, slutligen Porten, vars Maeterlinckska
djupsinne ingen teaterman torde bli klok
på.
Så kom Swedenhjelms, 1925. Här
visade Hjalmar Bergman sin förmåga att
gripa publiken i kragen och hålla den fast:
hans människoteckning hade det raska
svepet, som utmärker den store karikatyristen,
och hans repliker hade både skärpa och
sälta. Det var ett borgerligt familjedrama
i modern Stockholmsmiljö, och
konflikten gällde hedern, ett rätlinjigt
gammal-svenskt hedersbegrepp contra
familjekänslan. Båda äro lika starkt utvecklade inom
familjen Swedenhjelm, som dock röjer
vissa degenerationssymtom. Familjens
överhuvud, en Lear med Falstaff låter, är
en fantast med glimtar av geni, en
rastlös uppfinnare, levande sitt liv för dagen
på Guds försyn som en annan Aladdin,
och en vacker dag faller verkligen ett
Nobelpris helt oväntat ned i den framsträckta
turbanen. Nobelpriset kommer i varje fall
i grevens tid, ty familjens olika
medlemmar sitta i skuld upp över öronen.
Kommer dag, kommer råd, tänka de alla. Det
strålande humöret, som gärna tar sig
uttryck i ett oavvisligt behov av kaviar och
champagne mitt på blanka förmiddagen,
nedsättes dock icke nämnvärt, om
kaviaren egenmäktigt utbytes mot löjrom och
champagnen mot ett glas mjölk av husets
gamla trotjänarinna. Hon tar också på sig
skulden — »sätt mig i cell!» — när det
börjat osa katt, medan Anders de Wahl
och Poul Reumert i ädel tävlan ansträngt
sig att nobilisera titelfiguren — som är
och förblir en äkta kunglig svensk, men
också en figur, eller rent av en krumelur,
av äkta Hjalmar Bergmanskt slag.
Judekomedien Patrasket, Hjalmar
Bergmans andra stora sceniska framgång (på
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
