Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Det outtalades betydelse i skådespelet. Av Jean-Jacques Bernard. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean-Jacques Bernard
rar alltid omedelbarare, uppriktigare,
riktigare än genomsnittspubliken, och den är
stundom väl så värdefull som en salong av
de mest förfinade åskådare. Men givetvis får
man icke tala samma språk till dem båda, om
det ock finnes verk inför vilka varje slags
publik vibrerar lika. Dessa äro just de verk i
vilka författaren kunnat lösa problemet om
de mångfaldiga resonansernas skapande; de
mest mänskliga diktverken, vilka genom sin
sanning och riktigheten i sina uttrycksmedel
nå fram till det eviga hos var människa. Detta
är skådespelets stora problem, och
stumfilmen hade löst det från första stund, då den
skenbart teg, men i verkligheten talade
oräkneliga språk.
Men nu har filmen plötsligt börjat tala, och
man får börja från början med alltsammans,
alldeles som inom dramat. Ty då filmen
erövrade ordet, var det icke en vinst utan en
förlust den gjorde, och vad den förlorade var
just dess värdefullaste tillgång och på samma
gång det bästa medel den hade att bedraga oss
med, det måste sägas. Ty i själva verket var
medelmåttigheten, på sällsynta undantag när,
stumfilmens vanligaste standard. Det är
kanske orätt av mig att säga detta i ett land,
där så många av de vackraste
stumfilmerna framkommit. Men tänk på den samlade
världsproduktionen och på det inflytande
vissa bedrövligt puerila amerikanska filmer
kunnat ha. Dock — mellan filmernas
medelmåttighet och åskådaren ställde sig samme
åskådares fantasi som en skärm. Nu existerar icke
skärmen längre, och filmen träder fram för
oss försvarslös. En helt ny situation, som
ålägger dess framställare en ny disciplin.
Ordet fastslår begreppet, och denna
förtjänst är dess stora svaghet. En filmregissör
fällde för några månader sedan till mig en
mycket riktig anmärkning, som väl uttrycker
talfilmens största svårighet: om två älskande
framställas i en stumfilm och man ser deras
läppar röra sig för att tala, så hör
åskådaren på parkett orden »jag älskar dig», medan
galleripubliken hör — något helt annat.
Nu då filmen talar, vad skall man säga? Är
det fråga om ett par i frack och middagstoa-
lett, skola vulgära kärleksord otvivelaktigt
stöta den bildade publiken, under det att »jag
älskar dig» skall löpa stor risk att mötas med
gapskratt av salongen i övrigt. Utan tvivel
skulle dessa ord just bli de som man måste
tiga med. På detta sätt skall filmen, nu då
den kan säga allt, finna sig ställd inför
nödvändigheten att liksom teatern icke utsäga
allt.
I nuvarande stund förklaras talfilmens
framgång av nyfikenheten. Den är den nja
leksak som alla vilja se. Men nyfikenheten
börjar redan tröttna. Redan ha några dåliga
filmer mottagits av visslingar. I den mån
publiken blir förtrogen med det nya skall den
bli svårare att tillfredsställa. Så mycket
bättre. Regissörerna skola härav endast ännu
mera eggas att söka den riktiga tekniken för
denna nya konstgren. Svårigheter äro
nödvändiga för en konstarts estetiska utveckling.
Det tvång som teaterns egen natur ålagt den
har icke varit till skada, och många
mästerverk ha fötts just av nödvändigheten att
spränga tvångets band.
Man bör sålunda ej beklaga att publikens
fordringar pålägga denna morgondagens
konst de fjättrar, utan vilka dess frihet skulle
bli fullständig därför att dess möjligheter
äro obegränsade. Ty det vore just denna
frihet från varje tygel som skulle förstöra det
estetiska momentet. Den konstnär för vilken
allt är tillåtet riskerar att falla in i rutin, och
det är den värsta fara som hotar honom. De
verkligt stora, de mest begåvade ha förstått
att själva underordna sig regler, om sådana
ej uppställdes utifrån. Eller också ha de
upphört att vara stora; de ha upprepat sig,
överlevt sig själva. En sann konstnär är
debutant ännu vid sextio års ålder. Han vet att
det konstnärliga skapandets universella regel
är att icke fly undan för svårigheten utan
tvärtom uppsöka den, frimodigt bekämpa den.
Varje flykt är ett nederlag. Denna regel är
kanhända bitter, men den är den enda
fruktbärande. Mer än någon annan människa
tycker jag regissören ständigt bör bära Emersons
ord i tankarna:
»Gör alltid det som du är mest rädd för.»
Följande här ovan omtalade skådespel hava uppförts i Stockholm: å Dramatiska teatern Knock av
Jules Romains 1924, Sankta Johanna av Bernard Shaw 1925, Siegfried av Jean Giraudoux 1928,
En själ i nöd av Jean Jacques Bernard 1930: å Svenska teatern Graven under Triumfbågen av Paul
Raynal 1925; å Blancheteatern Maya av Simon Gantillon 1929. Dybbuk av Salomon Rappaport
uppfördes 1928 å Oscarsteatern och 1930 å Dramatiska teatern (av Habima). Se härom Carl G.
Laurins översikter Från Stockholms teatrar.
IIO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
