Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
A. Messkin som Golem.
ryska teatern. Ryssarna äro mästerliga
skådespelare och ha säkert gett mycket åt den
judiska scenen.
Habima spelade på Dramatiska teatern, och
om det judiska inslaget, ej minst då litterära
pjäser spelas, brukar synas ovanligt starkt
på parkett, så såg man på
Habimaföreställ-ningarna både dessa semiter och ett stort
antal sådana, som troligtvis eljest aldrig gå på
teatern i Stockholm.
Hur lät från scenen det urgamla språket,
av vilket Jehova begagnade sig i paradiset,
då han sade: »Adam, var är du?» Med sina
strupljud och sina gomljud icke vackert. Men
medvetandet både hos skådespelare och
åhörare gjorde dock, att det klingade högtidligt.
Nu talas det emellertid på järnvägsstationer
och i telefoner i Palestina. Man förstod
alltihop, så bra spelades det. Så skall man säga,
om man vill vara riktigt teaterkännare. Men
så hemmastadd med teatern är icke jag. Det
mesta undgick mig. Det är dock ingen
överdrift, om jag säger, att jag hade, och särskilt
av stycket Dybbuk, en mycket stor behållning.
Mindre gav mig G. Leiwiks Golem,
berättelsen om hur den lärde Rabbi Löw i Prag,
då judarna plågades av de kristna, avvisar
en yngling, som Iår ha varit Messias — vi
få ej glömma att judarna vänta på honom —
och i stället ger liv åt den mystiska
lerfiguren Golem, som skall bli en hämnare på och
förgörare av de kristna. Är det förmätet att
antaga, att Golem symboliserar det råa
våldet, som sedan också slår ihjäl judar, då det
blivit lössläppt? Rabbi Löw måste förstöra
Golem, han blev för farlig. Med gripande
konst spelade herr A. Messkin den ibland
rörande jätten. Han såg nästan ut som en
reslig, enfaldig, tafatt rysk tsaristisk eller
sovjetistisk soldat, som går ut för att göra
»the world safe for democracy». För
judendomen är det nog bäst — häri får man livligt
instämma med författaren — att låta bli
våldet och mera lita till de andliga krafterna,
något underhjälpta av judarnas
beundransvärda alkemistiska förmåga att draga ut guld
ur världsguldmassan.
Dybbuk har här förut givits på
Oscarsteatern under hösten 1927. Man hade då,
förmodligen av önskan att ej synas gyckla
med det judiska, varit mycket försiktig med
att icke giva någon riktigt judisk karaktär
åt de uppträdande personerna. Den i stycket
förekommande Lea spelades emellertid med
berömvärd och äkta intensitet av fru Inga
Tidblad, men judisk såg hon ej ut. Givet av
Habima fick detta skådespel något i högsta
grad gripande. Djup tragik levde bredvid den
mest groteska komik. Rappaports, An-Skis,
skådespel »Dybbuk» handlar om hur en rysk
jude vid 1800-talets början bryter sitt löfte
att ge dottern Lea till maka åt en ung
judisk man, Chanan. Denne, som genom en
hemlig besvärjelse ville nå sitt mål, föll själv
offer för den, och hans ande i form av en
dybbuk besatte Lea. När denna sedan med
magiska besvärjelser skall drivas ut ur
hennes kropp, följer hennes själ med, och hon
faller död till marken. Allt var en fest för
älskare av det karakteristiska och äkta.
Scenerna i synagogan stå klart för minnet, och
när man såg de talmudstuderande
judeynglingarna, fick man ett intryck av något både
rörande och lustigt, det senare ej minst, då
man förnöjde sig åt en av judisk
slyngelhumor proppfull gosse, som var värd en hel
årgång av en god skämttidning. Och dock hade
jag ändå större behållning av att se gråterskan
Gnessia—fru Nechama Winiar avteckna sig
mot den vita väggen och höra hennes
melankoliska, icke ett spår teateraktiga röst sjunga
sin klagosång, som gick rätt upp mot
Jehova. Bland all vördnadsbjudande skön och
äkta klagan jag hört på scenen går intet
upp mot denna sorgesång, som mer än något
lät oss känna, att »sången är av sorg upp-
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
