Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A nu a Lam b er g Wåhlin
hennes trupp, som vi så länge väntat på! Man
tänkte inte på att spänna från våra magra
kampar På den tiden tänkte ingen på något
triumfatoriskt intåg eller rättare sagt, vi hade ej
berett oss för det. Ovationer kosta så mycket!
Och var skulle vi nu bo? François springer
i väg, vi sitta kvar i vårt ekipage utanför varje
dorr där det ser ut som om vi skulle kunna
bli mottagna. Jag var generad, det måste jag
tillstå. Vi stannade slutligen framför ett hus,
där Mme de Stael bodde, och när hon fick se
alla åkdonen från sitt fönster, var hon artig
nog att känna igen mig — i denna utstyrsel!
Hon skickade genast ned någon för att be mig
komma upp. Jag beslöt mig för det, och ytterst
älskvärd bad hon mig sitta nrd och vänta,
medan hon skickade hela sitt hushåll ut i staden
för att skaffa oss bostad. De andra väntade på
gatan och väckte stor nyfikenhet hos de
förbigående. Slutligen fingo vi ett logis, min far och
min syster sade att det var riktigt bra. Bra!
alla sådana rum äro avskyvärda. Mme de Stael
lät mig åka dit i sin vagn, och hennes
förtjusande dotter Albertine följde med.
Så var familjen Weymer installerad i
Stockholm, de bodde enligt
Stockholms-Posten i huset nr. 5 vid Stora Nygatan,
»uti det så kallade lilla Fruns hus».
François var kock och betjänt, en svensk
tjänare anskaffades och för övrigt vad som
var nödvändigt för ett hushåll. Samma
kväll George slagit sig ned i sin nya
bostad sände kronprinsen sin adjutant och
närmaste förtrogne, överstelöjtnant de
Camps — som han kallade sin »dibroder»,
fast denne var fyra år yngre än Karl
Johan — för att hälsa den franska
skådespelerskan välkommen till Stockholm och tala
om för henne att teatern var utsåld för
de åtta föreställningarna och att
biljettluckorna inte alls skulle öppnas.
»Dessa franska tragedier voro ett
evenemang för stockholmarna», skriver George
vidare. Teaterintresset < var sannerligen
stort och hjältemodigt, ty utom en tragedi
på fem akter spelades samma kväll en
komedi, oftast en enaktare, men ett
program hade en komedi i tre akter ovanpå
de fem.
Och George mottogs med öppna armar
av societeten. Som vanligt klagar hon att
hon har föga smak för lysande
tillställningar, hon vet att det är nyfikenheten som
i
vill tillfredsställas, och hon avböjer så ofta
hon kan. Men hon har många tacksamma
ord för all den vänlighet hon möter,
särskilt då hon blir bortbjuden på fester som
hon inte behöver betala med att recitera
en tragisk seen, »och sen två, och sen tre».
Vid middagarna hemma i familjen, som
hon älskar mest av allt, komma ofta
gäster, särskilt ser hon mycket av de Camps
och prins Oscars franske lärare, Le Moine.
Och en finnes som inte låter avspisa
sig med några återbud, som alltjämt är full
av sin gamla entusiasm från veckan i Wien
— Mme de Staël.
Två dagar efter sin ankomst uppvaktade
Mlle George kronprinsen för att tacka
honom för det beskydd han skänkte henne
— »och så var han ju fransman».
Samtalet blev långt, det rörde sig om
Frankrike och minnena därifrån. George
avhåller sig i skildringen av sin vistelse i
Sverige fullständigt från att nämna
Napoleons namn, det är som om han inte funnits
till. Men på hemvägen från kronprinsen
säger hon till de Camps, som ledsagar
henne:
— Det hjälper inte att ha en hög rang i
utlandet, min käre monsieur de Camps, det är
ändå inte Frankrike, eikänn det. Vad talade
vi om hos prinsen? Om Frankrike. Vad tala vi
båda om? Om Frankrike Ni ser att under er
svenska uniform är ert hjärta ändå franskt. Ni
måste längta härifrån.
Kronprinsen hade sagt henne att
drottningen ville ge henne audiens följande dag,
och på utsatt klockslag infann hon sig. Det
var innan hon ännu uppträtt.
Drottningen var klädd i en vit morgondräkt
med spetsar, hennes huvud var obetäckt och
ännu icke koafferat. Hon talade med mig om
alla mina roller. Hon älskade tragedien. Hon
gjorde mig tusen frågor om Paris, om kejsaren,
om hovet, om min vistelse i S:t Petersburg.
Hon talade ofantligt mycket och med stor
nyfikenhet. Jag svarade kort och diskret, ty för
att vara drottning gjorde hon mig mycket
indiskreta frågor. Jag drog mig ur spelet så gott
jag kunde. Alldeles säkert sade hon sig att jag
var förfärligt dum. Men det var också bäst.
Eller också tyckte hon att jag var blyg. Så
sade hon: >Min kära, kungen önskar träffa er,
men han vill ta emot er i gala. Vänta en stund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
