Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ann a Lam b er g Wåhlin
vilken hon liksom drottningen anser
»oförgätligt brillant och brokig». Första
gången i sitt liv Ottilia var på en teater såg
hon Plièdre. »Men, Gud trösta min dåliga
smak! Jag föredrog sedan oändligen
mycket våra svenska operor: Cendrillon,
Trollflöjten, Montenero, Aline och många
flera, framför dessa högt-trafvande phraser,
inträngda i alexandrinens fiskbens-snörlif
och framförda med denna höga pathos, som
ettdera väckte mitt löje eller vaggade mig
i sömn. Mlle George var visst vacker eller,
rättare sagdt, skön, ty så måste man kalla
den kolossala regelbundenheten; men på
mig eller mitt hjärta gjorde hon ingen
verkan, jag kan icke hjelpa, att jag detta
bekänner, nu som då, ty mer än en gång fick
jag piquar af Tante för min dåliga smak
och föga sinne för den sköna konsten, när
jag upprigtigt tillstod, att Målaren och
Modellerna, Fiskrarne, ja, till och med
Johanna af Montfaucon och Korsfararne,
så dramer af Kotzebue de voro, roade mig
tusen gånger mer.» Hennes tanter torkade
sig oupphörligt i ögonen och »fräste i sina
batiste-näsdukar», men Ottilia anser att
det verkligen ville tanternas ömma
hjärtan, svaga nerver och livliga imagination
till att kosta tårar på dessa tråkiga
lång-piècer. Den yngre systern Weymer
beredde henne som hjältinna i de efter
tragedierna spelade småpjäserna vida mera nöje.
Men tanterna hade givetvis, då de år
1813 gräto över den klassiska tragedien
»med dess tre enheter, men många
orimligheter och löjligheter», icke läst så
mycken nyromantisk och tegnérsk poesi som
friherrinnan Knorring hade gjort 1836, då
»Illusionerna» kom ut. Sedan Ottilia fått
Axel och Walborg i present, drog hon tyst
men för alltid sin hand från den franska
Melpomene i styvkjortel och pudrat hår
och gav sin odelade hyllning åt »Schillers,
Goethes, Oehlenschlägers och många andra
af de nyare tragödernas sanna och
naturliga sångmö». Trots detta skattade även
Ottilia vid sina sexton år åt tidens
entusiasm för deklamationer av »det
oldt-Fran-syska» som sällskapsnöje, väckt denna
vinter i Stockholm av »dagens största under
och vinterns förnämsta Lejon», Mme de
Staël. Denna beundrade, om ock med en
viss ironi omtalade dam samt la belle
George hade tydligen varit vinterns starkaste
sensationer inom Stockholms societetsliv.
George reste över Stralsund och
Braunschweig till Dresden, till sin kejsare. Om
deras sammanträffande har hon ingenting
sagt, annat än att hon mottogs av honom
samma afton hon anlände. Hennes
forsyndelser blevo även i yttre måtto förlåtna, och
de straffpåföljder vid teatern hon genom
sitt avvikande ådragit sig utplånades. En
fransk trupp på femton personer, bland dem
Mlle Mars, spelade i Dresden redan vid
hennes ankomst, men det var en
komediensemble, och då kejsaren återfick sin
tragedienne, sände han ilbud till Paris efter
Talma och Saint-Prix. De anlände den 15
juli, men redan den 1 hade George spelat
Phèdre på Hovteatern. Truppen spelade
sedan omväxlande där och i orangeriet i
Maroliniträdgården, tills den återvände till
Paris den 12 augusti, två månader fore
drabbningen vid Leipzig. Mlle George
följde då med, och på kejsarens order
återinsattes hon i sin ställning som sociétaire vid
Comédie-Française, som hon förlorat en
månad efter rymningen 1808. Hon skulle till
och med ersättas för hela den tid hon varit
borta, en åtgärd som icke var vidare
välberäknad i det ögonblick hon skulle
återkomma till kamrater och medtävlare. Den
29 september uppträdde hon åter på
scenen i sin gamla teater som Clytemnestra,
hennes första debutroll. Men hon återfann
inte sin gamla publik. Mlle Duchesnois
hade i fem år härskat ensam i de stora
tragiska rollerna, och Talma sade åt
henne att hon säkerligen inte behövde frukta
Georges återkomst, den skulle ej skada
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
