Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Memoarer och brev. Några böcker ur julfloden. Anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
talades ofta tyska. Almas fader —
domhavan-de, sedermera Finlands senats prokurator,
lagens högsta vårdare —• var dock av gammal
svensk släkt från Södermanland. Alma
skildrar hans skaplynne och vanor på 47
trycksidor, levande, individuellt, sakrikt. Han hade
ett fabulöst minne, upplevde oväntade
händelser och kom i beröring med intressanta
människor, så snart han gått ut genom
dörren. Och vad han erfarit berättade han
mästerligt för familjen. Han resonerade,
demonstrerade och advocerade, ständigt klartänkt
och följdriktigt. Enligt sin dotters åsikt
synes han ha varit skapad till författare.
Elva barn växte upp i den Söderhjelmska
»gården». Ett kapitel i Almas minnen har
rubriken »Vi åtta systrar». Enligt hennes
åsikt voro de oresonliga och dogmatiskt
anlagda, ett par av dem voro hetsiga och
uppbrusande, ett par godartade och älskvärda,
Alma själv »trilsk». Där rådde ändå endräkt
inom kretsen, modern — »idel godhet» — var
naturligtvis det enande elementet.
Solidariteten inom syskonkretsen var långt driven,
exempelvis lästes alla brev av alla.
Släkten var utan gränser, och dit hörde
många egendomliga individer — att inte tala
om alla dessa tanter, som utan att strängt
taget kunna räknas som släktingar ändå
förekommo över allt, »snälla hjälpredor,
påhäng eller gäster, stoppande och stickande,
ätande och kaffedrickande, pratande och
krusande.»
Från hemmet går det nya släktets väg till
skollivet i Viborg. I Viborg rådde starkt
kulturintresse. Musiklivet blomstrade —
Petersburg låg ju helt nära — och på teatern
uppträdde både inhemska och resande svenska
trupper. Där öppnades med ett ord en ny
värld för det unga släkte, som växt upp i
ödemarken. Staden med dess gamla slott,
fästningstorn och vallar från medeltiden väckte
intresse för historien, och skolan synes ha
väckt håg för fortsatta studier. Två systrar
Söderhjelm togo studentexamen samtidigt
1889, Sanny med matematik som huvudämne,
Alma i avsikt att slå sig på historiska
studier.
I andra delen av Min värld återse vi de båda
systrarna, nu prydda med den akademiska
lagern. Det är en bok på 500 sidor, likväl allt
annat än tålamodsprövande. Tvärtom
alltigenom innehållsrik och intresserande.
Studenttiden i Helsingfors var bräddfull
av-politiska och sociala frågor. Språkfrågan,
som sedan delat Finlands folk i två fientliga
partier, var vid den tid, som här behandlas,
ännu ej hätsk, två kamrater kunde tala
sinsemellan, den ena på finska, den andra på
svenska. För folkbildningsarbetet kunde båda
partierna få intressera sig. Inom studentkretsar i
Helsingfors levde man i hoppets och i de
unga ideernas gyllene tid.
Mellan de båda stora händelserna under
Alma Söderhjelms akademiska studieliv — fil.
kandidat- och fil. licentiatexamen — inföll
ett betydelsefullt skede av hennes tillvaro, en
vinter i Paris, i första rummet ägnad åt
förstudier till licentiatavhandlingen. Med
hänförelse berättar hon om denna tid av intensivt
arbete i Nationalbiblioteket och
Nationalarkivet, om den andliga atmosfären i det
intellektuella Paris. Under sommaren en vilotur
upp till Rigi-kulm. Tyvärr följde därefter en
vinter på sjukhus i Uppsala och som
Wester-lundspatient i Enköping — ett kapitel där
Alma fått anledning att demonstrera den
trilskhet, hon tilldelar sig själv.
Doktorsavhandlingen klarade hon emellertid efter en
ny parisresa, och omsider fick den det
sötsura betyget »åtminstone kvantitativt sett
tillfredsställande».
Vid bokens slut står författarinnan
återbördad åt hälsa, kraft, arbetsförmåga. Hon
känner sig stå vid en ny utgångspunkt.
Alma Söderhjelm strävar ej efter
originalitet men har en stark och egen syn på
tingen. Hon talar ur skägget utan tvekan och
utan spår av sjåperi, erkänner t. ex. att hon
blev hjärtligt utskrattad, då hon, nykommen
i sin pariskrets, bedyrat att hon efter 14
dagar skulle kunna tala franska. Att hon många
år efteråt kommer i håg en sådan detalj
visar gott minne. Friskt lynne saknar hon
aldrig, inte ens under sina sjukdomsperioder
— retsamma parenteser i en
verksamhetslys-ten tillvaro.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
