Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ru b e 7i G:s o ti Berg
han själv framhållit vid flera tillfällen,
nämligen att hans poesi uppstod ur
ryt-misk-akustisk eller om man så vill
musikalisk inspiration. Verser ljödo för hans inre
hörsel, än enstaka, än tillsammans,
melodier och ljudföljder stego upp ur det
undermedvetna och bildade sig till ord.
Snabbt eller långsamt, alltefter gunstig
lägenhet, och först sedan deras inre
tonspel fyllt honom, utbildades diktens
innehåll. Melodier, som han hörde, kunde
också fatta honom starkt och bli ett sådant
underlag. En sång fick hela sin rytmik
och sitt stämningsinnehåll från en melodi,
som gnolades av hans roddare på en
insjöfärd i Dalarne sent en kväll. I dikten
finns naturligtvis varken insjö, rodd eller
roddare. — En gång gick han Sturegatan
fram, då han mötte ett militärt
begravningsfölje med musikkår, som spelade en
sorgmarsch. Den grep honom och stannade länge
i hans hågkomst. Han talade flera gånger
om att utföra den dikt, som tonerna
inspirerat, men fullföljde aldrig uppsåtet. Det
var icke obestämda, allmänna tonföljder
som lågo till grund för hans diktrytmer
utan ■— åtminstone ofta •— verkliga
genomförda melodier. Wilhelm Peterson-Berger,
en av dem som allra bäst förstått
Karl-feldts dikt och vars tonsättningar
tillfredsställde skalden i högsta grad genom att så
kongenialt följa hans intentioner, kunde
likväl någon gång icke i varje ackord
återge just den stämningsnyans, som Karlfeldt
ville höra där. Han förnam genast
avvikelsen. Det var överraskande att höra, hur
han i sitt tonminne fasthöll varje detalj av
diktmelodin; villigt erkännande att
musikmelodin måste lyda andra lagar än
versens, stannade likväl hans ursprungliga
melodi kvar i hans sinne som en oskiljaktig
beståndsdel av dikten. I koncipierandet och
formandet av sina dikter var han en
fullständig parallel till en av Englands största
verskonstnärer, Swinburne, vilken också
genom inre melodier fördes från dunkel
skapardrift till medveten skapelse.1
Fortsättning i nästa häfte.
1 På professor Mc Kendricks fråga, hur det gick till att skriva en dikt, svarade Swinburne:
»I don t know what other poets do, but this is what / do. For weeks I hammer out a melody in
my head till I get a rhytm that satisfies me. I then fit words to it — any words — detached words
— till I get the sound of vowels and consonants to my mind. And then I put words to it.»
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
