Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En minnesgärd. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En minn e s g är d
Av Fredrik Vetterlund
Den 8 april.
_Jr UR BANALT och bittert sant,
att varje själ inrymmer en kyrkogård, där
korsen över dem vi älskat bli allt flera.
Men att plötsligt också Erik Axel
Karlfeldt skulle tillhöra det förgångna, att
hans trygga och manliga röst blott skall
ljuda i själens öra — inte skulle jag ha
anat det för tjugufyra timmar sedan. Nu
i kväll vill jag tända alla ljusen i mina
rum och begå hans minne.
Där stå hans böcker i sin stilfulla
utstyrsel . . . En av dem, en helt liten och
tunn, har fått förbliva oinbunden, sådan
den var när den för trettiosex år sedan
kom i mina händer. Jag vill behålla den
sådan. Den boken med dess blygsamma
omslag, en skärt vårlig vildros och ett
brunt strå, älskar jag på ett särskilt sätt.
Det var den unge Karlfeldts första
dikthäfte, de »Vildmarks- och kärleksvisor»,
varifrån hans »sköna hedland» först fick
sprida sin doft av ljung och sommar. Jag
läste den nere i min ungdoms Lund, där
de samtida poeterna just inte kände på det
sättet, och in i mycken
fin-de-siècle-unken-het kom den som ett friskt luftdrag. Detta
var det riktiga Sverige!
När jag nu betraktar det lilla häftets
vårblomscharm,-ser jag också för mig den
unge Karlfeldt själv. Ser honom sådan
jag första gången mötte honom i Uppsala
en oförgäten gyllne septemberstund 1897,
då jag i Flusterpaviljongen var gäst hos
tvenne ungdomliga uppsaladiktare, av
vilka Karlfeldt var den ene, medan Lunds
och Uppsalas studenter runtomkring oss
under festligt stim träffades och
förbröd-rades! Ja — denna på en gång
ynglingsmärta och skulderbreda mandom gav ett
intryck av pålitlig trofasthet och känslig
förbehållsamhet, som var bland det
starkast personliga jag träffat. Man förnam,
hur de namnlösa fädernas tysta kraft bodde
i honom.
Och som han framträdde i sin blygsamma
ungdom, sådan förblev han ju då den stora
framgången kom, den framgång som var
så välförtjänt och självklar, att inte ens
avunden någonsin kunde födas i dess spår,
endast nationens samfällda bifall och
välönskningar.
När Viktor Rydberg dog och det gick
ett elektriskt slag av smärta genom
nationen, berodde det på att han var icke blotl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
