Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hur tillnamn uppstå och vinna hävd — i Frankrike och annorstädes. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur tillnamn up p s t å och vinna hävd
us av Tullus, vilket tillhör de icke
romerska, italiska förnamnen. Vi jämföra
härmed den talrika moderna typen av
efternamn härledda från förnamn: son-namn,
tyska Peters, Friedrichs, Jakobs, engelska
Fitzjames, d. v. s. James’ son, av franskt
fils, irländskt O’Brien, skotskt Macdonald,
spanskt Menéndez, etc., och även ty. Ernst,
eng. James, fr. Gautier. 2. Avledningar av
öknamn: Porcius av porcus ’gris’, Claudius
av claudus ’halt’. 3. Ursprungsnamn:
Fæsu-lanus, från Fæsulæ, det moderna italienska
Fiesole (jfr. 1400-talsmålaren Fra
Giovanni da Fiesole). Gentilicia bildas således
med hjälp av suffix, vanligen -ius, som
beteckna tillhörighet. De kunna jämföras
med de italienska efternamnen på -i, vilka
enligt Gaudenzis åsikt, som konfirmerats
av hans landsmans Giandomenico Serras
forskningar, representera en plural, en
kollektiv familjebenämning: Pietro Martini är
således en förkortning av Pietro dei
Martini, jfr. Lorenzo dei Medici.
Cognomina äro av senare datum än
gentilicia och äro i allmänhet
öknamnsbildningar: Albus ’den vite’, jfr. fr. Blanc,
Leblanc, it. Bianchi, ty. Weiss, eng. White;
Strabo ’skelaren’, jfr. fr. Louche,
Lou-cheur, it. Loschi, möjligen ty. Schiller från
Schieler. En av orsakerna till dessa
benämningars fixering var att, till följd av de
fåtaliga förnamnen och gentes’ ständiga
ut-svällning och därigenom allt mer växande
antal homonymer, det blev nödvändigt att
särskilja dessa homonymer på något sätt.
Samtidigt med det gamla romarväldets
förfall upphör även så småningom det
strikta namnsystemet att existera. Genom
adoption erhållas två gentilicia; frigivna
slavar uppta sin gamle herres prænomen
och nomen gentilicium: Marcus Tullius
Ciceros slav, uppfinnaren av de tironska
noterna, den tidens stenografi, blir
Marcus Tullius Tiro. De stora mängder, som
av kejsarna och ämbetsmännen förklaras
för romerska medborgare, upptaga dessas
gentilicia som sina. I Gallien, säger en
äldre forskare, bära också, efter Cesars
erövring, nästan alla personer som nämnas
i historien, och utan tvivel av analoga skäl,
namnet Julius. Lucius Cornelius Sulla
införde nära tio tusen Cornelier i Rom.
Sålunda finna vi de namn, som fordom
tillhört blott de främsta släkterna i Rom,
inom alla samhällsklasser, och tack vare
slavars frigivande och främmande
erövringar blevo provinserna och huvudstaden
befolkade med Cornelier, Julier, Fabier,
Clau-dier.
Man sökte råda bot för liknamnigheten
genom att lägga sig till med flera namn:
år 72 e. Kr. träffa vi på en konsul, som
hette Lucius Pompeius Vopiscus Gaius
Arruntius Celer Aquila; och detta är intet
enstaka fall: en enda person betecknas ofta
med åtta till tio namn, ja det finns
exempel på en, som hade trettiosex! Vid sidan
av de gamla namnen börjar på 100-talet
e. Kr. en ny klass uppstå, de s. k. signa
eller supernomina: dessa bildas, liksom de
gamla gentilicia, i allmänhet med tillhjälp
av ändelsen -ius, ofta beteckna de ’att
vederbörande tillhörde någon av de vid
denna tid florerande föreningarna; somliga
äro avledda av latinska participier:
Constantius, Innocentius, Prudentius, andra av
substantiv: Desiderius, Honorius, många
av grekiska namn: Athanasius, Eusebius,
andra äro ursprungsbeteckningar:
Arcadius, Numidius. De bli ytterligt vanliga på
200- och 300-talen, och på 300- och
400-talen ha de i stort sett blivit
allenahärskan-de. Det gamla namnskicket försvinner, de
Ursprungliga signa-bildningarna ha trätt i
stället. Det klassiska systemet med flera
namn för samma person finns ej mer. Man
har återgått till ett ennamnssystem.
Emellertid utgöra de från latinet
stammande namnen endast en skäligen
obetydlig del av den franska namnskatten, även
om dessa äro betydligt talrikare än de, som
kunna göra anspråk på keltisk extraktion.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
