Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G„• s o n Berg
bygdstonerna. Men hos honom finnas
likväl de första pregnanta daldikterna. För
många år sen framhöll jag det direkta
sambandet mellan honom och Karlfeldt1 och
har här anledning att ytterligare betona
det. Vad Hans Järta skrev om Wallins
poesier: »de röja sin frändskap med
Dalarnes natur och sitt ursprung ifrån Dalarnes
anda . .. lika ledigt som vårt språk röra de
sig omkring ett märkvärdigt folks
uråldriga sede-tro» gäller obetingat även om
Karlfeldts. Wallins »Smeden» är en av
Karlfeldts anherrar:
Mig blåser ej lyckans vind på sned,
jag har ej lust
för den att springa och flåsa.
Här står jag, min egen lyckas smed,
och med min pust
jag själv långt bättre kan blåsa.
Smeden sköter sina många järn med
stadig tång och säker hand, hamrar av dem
vad bonden behöver, tar sig ett gott glas
öl när han »torkat i sitt kall», tvår ren sin
sotiga kropp, när sabbaten är inne, och går
till kyrkan »med rent både sinne och linne».
Vem av oss nu tänker inte på Karlfeldt vid
»Vestmanna-Dala-sångens» ord:
Tarvlighet närde oss,
moders ord lärde oss,
fars-arv beskärde oss
muskler och märg.
Härligt i Dalarne
löva sig salarne,
och källarsvalarne
frusta av mjöd.
En annan gång påminner Wallin om
»Dalmarschens» anslag:
Kyrkor, som liljor vita,
kronan lyfta mot skyn;
gårdar, som smultron röda,
titta ur åkrars gröda,
blänka från skogars bryn.
Wallin manar också att följa fädrens
föredöme: »Så hava fädren gjort — urmin-
1 »J. O. Wallins Daladikter» i Sv. Dagbl.
6 sept. 1913.
nes i vår ort; låt det ock varda sport —
efterkommanderne (= för de
efterkommande). — Fatta ditt levnadsmål — varm som
en bön! Glad som en morgonpsalm — ryck
så mot dagens kvalm!» Han utbringar
»Dalkarls-skålen» för den vänfaste,
hand-faste, bergfaste mannen, som blåkramar
den som ej går ärliga vägar, mannen som
är hjärtlig, fri, fridsam som lammet och
stridbar som lejonet, mödornas och
farornas övervinnare. »Höbergningen» leker
med rimmen och sjunger om jordens och
arbetets glädje:
Hör hur i marken det skrattas, det sjunges,
det bolas!
Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.
Flickor med räfsor, gossar med liar, oxar med
hölass
hava sin olika ton, men glädjen är lika.
Glädje ocb grönska, och välljud och vällukt
och vällust,
uti all ära och tukt, är sommarens väsen.
Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen
grällust,
vike de, vissne de hän, som bärgade gräsen!
Även Karlfeldts kalendariska dikter äro
i viss mån förebådade av Wallin i
»Årstiderna», där var och en av de fyra
årstiderna har sin strof, det hela inramat av prolog
och epilog och byggt på rim-temat: snö, tö,
frö, hö. Vinterns strof lyder:
Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götiskt båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos,
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö! . . .
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt :,:
är mesta parten snö, —
Snö.’
Denna diktgrupp, som är så fullkomligt
olika Wallins övriga glatta, flytande och
ordrika profandiktning, är i sin detaljrika
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
