Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G: s o n Berg
sedan han ånyo fått ett hem i Dalarne.
Men dessförinnan hade han i
»Fattigmansverser» trängt vida djupare och
innerligare ned i Roslagens allmogeliv.
Han skulle knappast ha blivit den store
skald han var, om hans dikt framför allt
åsyftat pietetsfull konservering av »det
förgångna» och trogen etnografi. Det är
lynnet som framför allt förbinder honom
med hembygden, det är hans frändskap med
dess människor, hans trevnad bland dess
livsyttringar, hans kärlek till dess uttryck i
vävnader och slöjd, och i lika hög eller
ännu högre grad hans minnen. Det heter i
»Träslottet»:
Allt vill jag se som jag sett det förr,
och intet får vara förbytt.
För Karlfeldt var ungdomstiden,
vårkänslan livets högtid, och allt som förband
sig med den var honom dyrbarast. Han
kunde skämtsamt tala om att han hade
fått »en onaturligt prolongerad ungdom»,
men bakom skämtet låg det djupaste
allvar. »Behåll mig vid mitt vårskap!» ber
han, och gång på gång vittnar han om att
det är ur denna känsla av full, rik
livskraft, som ännu lovar ungdomens fulla,
rika upplevanden både »i allvar och
dårskap», som hans dikt strömmar upp.
Lustigt jag red som till sommarfäst
genom gökskog och näktergalsland.
Det är den diktens flygande häst
som bär mig ännu ibland.
Denna ungdomliga livskänsla bar honom
genom livets svårigheter och betvang de
tunga tankarna. När han sjöng till det nya
århundradets ingång, var det våren, livets
eviga vår han besjöng:
Du bärs av morgonrodnans röda vingar,
din otteklocka som en lärksång klingar:
»Så länge världen står, är livet vår!»
Han gjorde den också till poesins
princip. »Diktningen är förkunnelsen av livets
oförgängliga ungdom», sade han i sitt
direktörstal 1919, och glömde själv aldrig
denna sin lära. Men liksom han själv beta-
lat sin livstro med mycken inre kamp och
vedermöda, är hans dikt aldrig ett uttryck
för flack och lättköpt optimism. Sven
Stolpe har i en utmärkt liten artikel vid
Karlfeldts bortgång betonat detta: »Trots
den karlfeldtska diktens knapphet, trots
diktarens ursvenska motvilja mot att lägga
sitt hjärtas kval i dagen, skall den
uppmärksamme bakom det poetiska
mästersmi-det kunna följa en människas kvalfulla
utveckling, en brinnande och stark själs
stormiga vandring mot fulländningen.» Under
de brusande unga åren kunde han någon
enstaka gång sjunga ut en förtvivlan utan
gräns, ett hänsynslöst trots, som inte
frågade efter liv eller död, mening eller mål,
kasta allt och ropa i ursinnig bitterhet
som Frödings »Fredlös»:
Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i
ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag
icke för.
Men han fick makt med dessa inre
uppror, vilkas dyningar likväl aldrig upphörde
helt och hållet och som alltid förnummos i
hans dikt. Den skulle inte givit ett sådant
imponerande intryck av kraft, om man
inte så ofta känt, att sången stigit ur ett
bröst, som ännu andades hårt och häftigt,
liksom efter starka brottningar. Han
kallade upp alla själens starkaste makter till
bistånd i striden: ansvarskänslan, arvet
från fäderna:
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv
— den längtan till jämvikt och oberoende
av inre och yttre viljetvång, som är hälsan
medfödd:
Godhet, sundhet högt besjungen!
Livets konst göms ej i pungen,
Judas lille!
Häng den störste alkemisten!
Men bekransa Apelqvisten,
hälsosångarn, humoristen;
han är kung i männens gille.
(Levnadsvishet, 1897.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
