Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R ti b e n G: s o n Berg
lins inträdestal i Svenska akademin; det
är ett äreminne över företrädaren, greve
Nils Filip Gyldenstolpe: »Jag vart
förbittrad, när jag läste alla hans lögnaktiga,
svassande fraser om denna slappa suput.
Sånt är vämjeligt.»
Själv var han i sina litterära tycken
lika subjektivt obunden av skiftande
moderiktningar som av doktriner. Det var
mycket, som lämnade honom likgiltig,
även om han medgav, att det ägde höga
värden. Han hade som liten varit oerhört
fängslad av läsning och läste under
studentåren mycket poesi — prosavitterhet
intresserade honom mindre. Som
amanuens i Kungliga biblioteket lockades han,
som han sade, in i bokskatternas värld,
så att han till slut riktigt befarade att bli
bergtagen och att bokdammet skulle lägga
sig som en grå slöja över honom. Så farligt
var det nu knappast, och jag har inte det
intrycket från vår mycket livliga
samvaro på den tiden, att han någonsin
hyste något brinnande intresse för att
t. ex. »följa med» den samtida litteraturen
eller över huvud läste mycket
skönlitteratur. På en fråga om han aldrig läste
romaner gav han det gäckande men inte
alldeles missvisande svaret: »Jag läser
ogärna moderna romaner. Jag lever själv
var dag en rikare roman.» Han föreföll
mig att snarast tillhöra Runebergs typ:
att vida föredraga naturen och levande
människor framför böcker. Liksom
Runeberg tog han ytterligt starkt intryck av
den litteratur som han verkligen tyckte
om. Han hade ett häpnadsväckande minne,
och av den poesi, som en gång gripit
honom, kunde han stora mängder utantill.
Med åren nödgades han ju — som
medlem av Bonniernämnden och Svenska
akademins Nobelkommitté — att läsa rätt
mycket, mången gång eller kanske snarare
oftast utan någon större hänförelse. Men
han läste också för egen räkning vida mer
än förut, läste om och läste nytt.
Av antikens skalder, som han läste i
skolan, intresserade honom inte Horatius,
och Homeros vågade han finna
överskattad. Däremot beundrade han Catullus.
Av äldre svenska skalder — utom
Lucidor, Stiernhielm, Bellman och Wallin —■
intresserade honom Stagnelius mest; före
resan till Öland läste Karlfeldt honom
grundligt och var mycket imponerad av
hans glänsande diktion, som han fann
verkligt bärande; »Suckarnes mystär»
tillhörde Karlfeldts uppläsningsnummer. Hos
Atterbom saknade han den lidelsefullhet,
som bragte Stagnelius honom nära, men
inledningssonetten till Fågel Blå (»Flyg,
fågel, ur min ark — flyg ut att sjunga!»)
och »Sonetten» (»O hemland för min själ,
Provence, du sköna!») älskade han och
läste gärna högt; i monografin över
Dahlgren nämner han även »Eolsharpan» som
en av Atterboms skönaste dikter. Av
Geijer tyckte han om »Vikingen» och
»Odal-bonden» samt »Den lilla kolargossen»,
om vilken han yttrade: »Formen är ju
inte så poetisk. Det är förmodligen
slutorden :
den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen
som gör att man tycker om den.» —
Viktor Rydberg fängslade honom i ungdomen
och påverkade honom då också; ännu i
»Nyårssägen» från 1892 romantiserade
han i tydlig Rydbergsstil med nordiskt
mytologiska motiv, och »Drömliv» har
säkert betytt rätt mycket för Karlfeldt, men
sedermera tycks han småningom ha glidit
undan. Till de skalder han beundrade
högst hörde Runeberg, och även Topelius
ägde ett rum i hans hjärta framför allt
för sin naturlyrik och emedan han
verkligen »var ett barn».
Svensk dikt var Karlfeldt kärast —
liksom svensk natur: »Aldrig känner jag
mig mera svensk än när jag är
utomlands», utbrast han en gång, sedan vi
njutit en hel dag av solsken och härlig natur
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
