Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Några drag. Av Ruben G:son Berg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R ti b en G :son Berg
möjligheter i fråga om näring, kläder och
utsikter till boklig bildning. Annars kunde
man inte veta, om begåvningarna kommo
till sin rätt. Han själv hade fått utbildning,
medan andra, som ägde lika goda eller
ännu bättre gåvor, inte hade kunnat få
utveckla dem och bli vad deras gry lovade.
Praktiska betänkligheter eller hinder ville
han inte veta av, rättfärdighetskravet var
inte tillfredsställt förrän denna fordran
blivit uppfylld.
Någon direkt social eller politisk dikt
skrev Karlfeldt emellertid endast
undantagsvis. Första gången, mig veterligen,
det skedde var år 1905, då han diktade
»I Jupiters stund». Han beslöjade likväl
diktens aktualitet genom att under titeln
sätta orden: Fjärran tid, vilka säkerligen
också förlett flertalet läsare att tänka på
något slags fornsaga. Men under
världskrigets vånda tvangs han av tidens tryck
att lyssna till dagens bullrande och
dånande och klagande röster, kanonernas
dunder och de lidandes jämmer.
Brandsken och dödsmörker omvärvde allt, ingen
kunde undgå tanken på tidens ve. Liksom
Goethe, även han en lidelsefull och
överkänslig natur, sökte han i allmänhet hålla
borta, förinta det svåra och plågande. Det
var deras väsens nödvändiga defensiv mot
faran att bli övermannade av den egna
känsloreaktionens häftighet. Och liksom
Goethe var Karlfeldt övertygad om att
våldet icke skapar välsignelse. För de olika
krigförande staternas makt-, prestige- och
handelsintressen var han likgiltig, vid deras
propaganda med lögner och fraser
vämj-des han. Kriget var ett straff, det var
»andedragen av Guds vredes vind»:
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för all din skrymtan bakom helig skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: jag har förskyllt, förskyllt.
Mot den hemska synen av människornas
förvildning sökte han förgäves värja sig
genom att låta Fridolin söka sig tillbaka
till naturens förnyelse, vårens återkomst,
som alltid stärkte hans sinne och lyfte
hans mod:
Vad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!
(>I marsvind».)
Med bävan besjöng han Bellonas allmakt
i en värld, där
Död är Minerva och Venus är sjuk och för-
armad Pomona.
Hemskast och ödesdigrast syntes honom
det röda upproret i Finland, där de
ohyggliga våldsdåden, vilka voro fullkomligt
desamma som de ryska härarnas asiatiskt
djuriska missgärningar i
östersjöprovinserna och Finland tvåhundra år tidigare,
fyllde honom med skräck och ångest för
framtiden. Han tog upp motivet för
Tomas av Celanos hymn om den yttersta
domen i »En pesthymn». Kriget, som
skapar hjältar, dårar och barbarer, hade
urartat till en vrångbild:
Nu skall ditt ädla hantverk övertagas
av dem som strypa barn och stympa lik.
Men det var mer än enstaka brott det
gällde:
Mot själens hjärta syftar slaktarkniven,
och bilan höjs mot lagern och oliven,
och vapnen växa självmant i vår hand.
Till denna valplats gå vi man ur huse,
ty gränsen mellan människa och buse
få inga fega fredslut plåna ut.
Mäktigare än Karlfeldt sjöng ingen svensk
skald under och om denna tid. Jag blott
beklagar, att dessa hans dikter ej trycktes
då de bäst behövts. Han stod över och
utanför partierna, då som städse. Man
visste och erkände, med få undantag, att
han var sådan som han tecknade
Stiernhielm : »Ett original, förbehållande sig den
rätt, som var man bör ha, att av nytt och
gammalt bygga upp sin övertygelse och
tillämpa den till döden». Hans allvar kun-
. 334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
