Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk sk önlitterat ur i Finland
fram som en ökenvision i den vackra dikten
»Döden rider i Sahara», den skymtar i
hyllningsdikterna till vännerna Artur Eklund och
Eino Leino, den visar sig för honom själv som
en mystisk holländare i »Varsel».
Jag har sett den svarta fregatten
en gråtung dödvädersdag.
På ändlösa, öde vatten
den långsamt gick över stag.
Och sotsvart dess dödskalleflagga
från sejnfallet blåste ut.
Jag såg riggen på dyningen vagga
en kort och iskall minut.
Som en syn ur onda drömmar
på suckande sjö den sam,
där driven av djupets strömmar
den hotfullt gungade fram.
Och en dödande kyla dröjde
i det bubblande kölvattnet än,
och långsamt sig dyningen höjde
och tjockan blev tät igen.
Jag har sett den svarta fregatten
som snart skall taga mig med
till en kust bortom okända vatten
där det evigt är mörker och fred.
Och ett hjärta som längtat och brunnit
efter färder och äventyr,
skall snart sin vila ha funnit
på den kust dit fregatten styr.
Av den tidigaste Gripenberg, erotikens
sångare, finns det inte mycket kvar i den nya
diktsamlingen. Serenaderna ha tystnat för
marschmelodierna. Endast någon gång stiger
den underjordiska värld Gripenberg förut
besjöng som ett sjunket Vineta ur havets djup,
med torn och tinnar höljda av snärjande,
gröna alger. Bättre än kanske någonsin tidigare
har han skildrat de undermedvetna drifternas
djungellika värld i ett par dikter i den nya
diktsamlingen: »Drömmaren» och »Fantasi».
Om Gripenbergs pessimism är en 1’ancien
régime-ädlings känsla av främlingskap i den
moderna demokratins värld, är Arvid
Mör-nes åter den bittra bottensatsen i den
demokratiska kärlek till folket, som fyllde så
många av den intellektuella ungdomen i
början av detta sekel. Socialismen kom den tiden
till de unga med röda fanor, vårblåst och
glans av klara majdagar; den mötte
mottagliga unga sinnen, som luckrats upp av de
stora åttiotalsdiktarnas samhällskritik och
moraliska krav. Dess maj sol gick ned och
släcktes definitivt i januarimörkret år 1918.
Det är i Mörnes senaste diktsamlingar en
ensam grubblare, som dröjer i sin ensamhets
kapell och lyssnar till sina egna tankar.
Samma klosterstämning vilar också över den
diktsamling Mörne utgav senaste jul: Den
förborgade källan. Som så mången gång
tidigare, då Mörne stått inför någon vändpunkt,
har han även här gjort upp bokslutet i sitt
liv och kommit till ett negativt resultat:
Jag gör reda för mitt — utan förbehåll.
Addenderna säkra men summan noll!
Jag har nött mig och ött mig för ingenting.
Jag har löpt som de andra i ring, i ring.
Var jag god, var jag ond? Min frågeställning
är falsk, ty det onda är bottenfällning
av ett gott, som skall klarna en gång i min bägar.
Så tröste mig Gud på de mållösa vägar!
Hela diktsamlingen bär prägel av trött
resignation. Som melankolikern ser diktaren på
världen med dyster apati. Han förnimmer den
knappast mera som verklighet; allt som sker
är endast en dröm. Naturen har höljt sig i
hans tunga svårmod och möter oss oftast
täckt av höstens dimmor, med nakna träd
och ruttnande löv på marken under dem. Det
finns ingenting i landskapet, som lyfter sig
över den trista färgskalan av brunt, grått
och svart. Denna natur är ingen verklighet
trots all den realism, varmed Mörne återger
den i dess mest konkreta detaljer, det är sin
egen själsstämning diktaren gett drag av ett
objektivt landskap. Höstmörkret och
höstregnet, de avlövade träden, de slagna fälten och
det grå havet, allt talar till honom om
ålderdomens trötthet och dödens närhet. Sådana
stämningar höra icke till de fruktbaraste, men
det har spirat upp ur dem dikter, vilka ha
samma bleka och förandligade skönhet som.
växter, som blomma i ett alltför mörkt rum..
Det är enkla vardagsord; man vet icke
varifrån den kommer, den skönhet, som sveper
sig som en mystisk aura kring dem. Den
vackraste dikten är »Den gamle vävaren»;
Jag är en fattig vävare
och min vävstol slamrar och slår.
Allt mörkare, allt strävare
blir tråden ur spolen gar.
Förr vävde jag silke, så smekande mjukt,
men nu bara glanslös vammal.
Mitt huvud är tungt, mitt hjärta sjukt
och handen gammal, gammal.
Jag är en fattig vävare.
I mänskor, hur litet I veten!
Jag förtröstar på honom, som väver ljus
i sin himmel — för evigheten.
Ture Jansons nya bok Jag är en konung
innehåller utom titelnovellen en samling kåse-
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
