Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund - Uppför berget. Efter Christina Rossetti. Översättning av Gunnar Henningsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
vi känna igen som vår gamle vän Martin
Birck, iklädd en något modernare dress än
senast. Han går fortfarande och drömmer i
snögloppet, med trötta och sorgsna tankar —
en blek gengångare i aeroplanens och
has-tigheternas tidevarv. Det är kanske den helaste
av Thermans noveller. I de andra novellerna
förekomma liknande typer, men också en
re-nässanskardinal, vars Cæsar-profil skär in
som en främmande typ bland de många
porträtten av moderna flanörer.
Det är emellertid endast motvilligt man
följer med de öden som skildras. Stilen har
så gott som överallt i boken misshandlats på
ett sätt som väcker läsaren till livliga
protester. Det är ingen lek av lättfotade gracer,
ingen rusig österländsk dervischdans och icke
heller något lopp av en ung saklig sportsman,
det är en klumpig marsch på stället på
banaliteternas stora landsväg. Therman älskar
upprepningen som stilistiskt medel; det är en
dålig skildrare som gör flere variationer över
ett tema, som redan getts i ett par ord. Det
råder överflöd på misslyckade inversioner och
löjliga liknelser. Omdömet förefaller strängt,
men det finns i Thermans noveller så stor
frihet från doktrinarism, så mycken ungdomlig
kraft och skildringsglädje, att det är skada
att allt detta skall slås ihjäl av den bristfälli-
ga formen. Therman måste skala alla
krokan-grannlåter och överflödiga ord från sitt språk,
så att innehållet kan komma till sin rätt.
Om också Helsingfors som helhet ännu icke
funnit någon skildrare, så har åtminstone en
stadsdel, Sörnäs, inspirerat flere författare.
De gamla småborgerliga hantverkarnas
Sörnäs har skildrats av Runar Schildt och Sigrid
Backman. Men Sörnäs är också ett eldorado
för den mänskliga parasitflora, som blomstrat
upp i hägnet av spritförbudet. Denna värld
har nu skildrats av en debuterande författare
Allan Tallqvist i en roman Topi från
Sörnäs. Den del av romanen, som berättar hur
Topi langar sprit och gör sig skyldig till
dråp under ett dryckeslag, är given med
dyster och knotig realism; det blir mera
söndags-skolemässigt och polerat, när Tallqvist
skildrar hur Topi småningom, genom en kvinnas
förädlande inflytande, blir en ny människa.
Hela figuren blir ett rötmånadsunder med två
huvuden och två par ben; man begynner
tvivla på möjligheten av denna Topis existens.
Även om huvudpersonens utveckling sålunda
icke verkar trolig, är »Topi från Sörnäs»
särskilt ur dokumentarisk synpunkt av ett
rätt stort intresse.
UPPFÖR BERGET
EFTER CHRISTINA ROSSETTI
Går uppför berget denna väg?
Min vän, till bergets kam.
Tar färden hela dagen, säg?
I natt du hinner fram.
Finns något gästhärbärge där?
Ett tak du finna skall.
Skall mörkret dölja, var det är?
Nej, ej i detta fall.
Är resandeantalet stort?
De som nått vägens slut.
Skall jag slå hårt på husets port?
Nej, ingen kommer ut.
Bjuds någon vila där åt mig?
Ja, vila från allt slit.
Har varje gäst en bädd för sig?
Ja, alla som nå dit.
Gunnar Henningsson.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
