Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
saken måste ta en sådan vändning, utan
misstänker att författaren velat ha ett kraftigt
slut på historien. Så mycket mer som Långt
från landsvägen också slutade med en dylik
nattlig skräckscen. Där hängde sig Adolfs
hustru i lampkroken, sittande i sängen
bredvid sin man. Man undrar om sådant måste
till. Det finns dock andra sätt att lägga en
läsare för sina fötter än att i sista stund ge
honom ett slag för pannan!
Ytterst verkningsfull är emellertid
epilogen. Morgonen efter mordet stiger Adolf ut
på förstubron, kallad av solen till sina sysslor
denna dag som alla andra. Han kommer att
tänka på att han inte har fått all höstrågen i
jorden än; det är på tiden att det sker. Han
hör kreaturen råma och med en bytta i
vardera handen går han till lagården för att
stilla dem. Så försvinner han ur vår åsyn —
den evige bonden, som är ett med jord och
kreatur.
Allt här i världen beror på synpunkten.
Den kulturelie folkskolläraren med sin
hembygdspropaganda, som i Mobergs roman är
en så löjlig och retsam figur, skulle tett sig
i annat ljus, om Harry Blomberg fört fram
honom i sin roman Landets lågor. Dess
ämne är folkbildningsrörelsen. Blomberg
berättar om stinsen Dunder och mejeristen
Johansson, som med kamp och möda bilda en
föreläsningsförening i det småländska Galtaboda,
om filosofie kandidaten Harpunius, förr
järnarbetare, numera folkhögskollärare och
populärföreläsare, och flera andra av kulturens
gränsposter. Sin förebild ha de samtliga i en
gammal halvblind skriftställare och föreläsare,
vars porträtt lätt igenkännes som Emil
Sven-séns. Titelns symbolik är hans, han säger sig
nämligen vara glad över att han fått vara »en
av de små lågor som lyser i detta så upplysta
land — en av vår Herres talgdankar». Men
han talar också beskt om rörelsens urartning,
dess förvärldsligande och byråkratisering.
Folkhögskolorna blir alltmer
äggläggnings-anstalter för seminarier och studentfabriker»,
säger han till rektorn vid Dalkarlsbo
folkhögskola, en modern streber och byråkrat.
»Karriärandan genomsyrar dem, man ska
nödvändigt bli något ’bättre’ än man var förut.»
Medan han talar vandra hans ögon runt
tågkupén bland passagerare, som läsa Allt för
alla och de andra veckotidskrifterna, och
stanna vid en man som, då han ser sig igenkänd,
rodnar och besvärat sticker sitt kulörta häfte i
fickan. Den gamle yppar sina tankar i orden:
»Nej, man får inte hoppas på så stort resultat.
Ett människoliv är för kort till det.» —
Landets lågor har ett stoff som intresserar.
Författaren har tydligen själv varit med om
åtskilligt av det han berättar om, och den
bild han ger av folkbildningsrörelsen tyckes
vara både fyllig och trogen. Något av den
idealitet som burit rörelsen finnes också i
boken. Händelserna knytas samman i en
kärlekshistoria, vari Harpunius och Dunders
dotter inneha huvudrollerna. Jämsides därmed
löper historien om den unge proletärskalden
Erik Andersson, som har mer än efternamnet
gemensamt med Dan Andersson: en naiv,
förkommen människa, som har upptäckt
poesien och skönheten och griper därefter med
religiöst allvar. Om honom berättas det att
han tätade sina skor med några makulerade
manuskriptark, utan att han ett ögonblick
tycktes tänka på det komiska i att han sulat
skorna med dikter. Några scener ur hans
vagabondliv höra till det bästa i boken. För
övrigt står Landets lågor som roman
tillbaka för »Babels älvar», som är denne
författares största framgång hittills. Intresset
lyfter sig här endast tillfälligt från det stoffliga
planet.
Bland vårens böcker har anmälaren fäst
sig vid Hans Botwids novellsamling Det
ingen visste. Botwid debuterade för ett par
år sedan med »Rädslans dikter», ett häfte
tunn men äkta lyrik. Man lärde däri känna
en ung sensitiv natur, som oförställt och dock
konstnärligt behärskat talade om sitt
trångmål bland grova och tanklösa människor. En
av dikterna hette just »Sensitiva», en
annan hette »Fången» och handlade om den
som hålles fängslad av inre band, av sin
samvetsömhet :
En cell av ansvar
och järnfast plikt,
det är fångens trånga boning.
Av hänsyn bunden
och känslors band
jag om rymd och svalka drömmer.
Men varför bryter
man ej sig ut
till sin friska, svala frihet.
Så lyckade som denna voro inte alla Hans
Botwids dikter, men de voro genomgående
ärliga i känslan och kräsna i uttrycket. Hans
tema.framför andra var motsatsen mellan de
känsloömma och osäkra, som skygga för alla
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
