Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a tir i n
kert ha reda på, hur mycket hon hade i den,
men aldrig sitt rollhäfte, om det ej vore för
att hon visste, att hennes medtävlerska skulle
bryta nacken av sig genom att misslyckas i
rollen. Jo, naturligtvis skulle fru Stina
Hedberg ha kunnat göra detta offer i osjälvisk
ädelhet får man väl antaga, men aldrig i
livet Ragna Wolter.
Stycket behandlar striden om en roll, och
Tor Hedberg, författaren till det bästa
lustspel vi ha här i landet,
»Nationalmonumentet», har följt författaren Johannes Falkens
pjäs från antagandet till det ögonblick då
ridån går upp för den och Dramatiska teaterns
ridå samtidigt går ned. Hedberg har verkligen
reda på, hur det är att vara teaterdirektör, att
vara författare, att vara teaterkritiker och
att ha en fru som är skådespelerska. Han vet,
hur ivrig efter roller en skådespelerska
är. Han vet, att en teaterdirektör ibland kan
tycka, att en annan kan passa bättre i en
roll. Han vet, att ett skådespel kan skadas
av att icke den rätta primadonnan får spela.
Han vet av egen erfarenhet, hur strängt en
kritiker måste hålla på sanningen.
»Thalias barn» roade mig. Teatern har
mycket av barnkammaren. Där leka många
fagra barn, och många stygga gossar ställa
till trassel. Men den som är pappa i den där
barnkammaren, han kan någon gång bli
förargad men är dock så road att få styra och
ställa med Thaliabarnen, att han knappast vill
vila sig genom att vara med alldeles
fullvuxna.
Tor Hedberg behandlar med en viss
bon-homie den eviga striden mellan
skådespelarna och direktören och mellan dessa två
parter och författaren. Det är olika halt på
lustigheter också. Här i stycket finnes en
hel mängd av gedigna och hållbara dylika,
och det är egentligen bara, förefaller det mig,
genom att, som nyss nämndes, divan lämnar
ifrån sig sin roll av kärlek till konsten och
att tredje akten slutar med att Ragna säger
om sin sceniska rival: »Hon är en stor
skådespelerska, kanske större än jag», som det
blev något osant över stycket. Den repliken
klingade falsk som en spelmark.
Alla teaterdirektörer skola vara otrevliga,
det anser till och med allmänheten. Men
Tor Hedberg själv ville, att teaterdirektören
denna gång skulle vara trevlig, och det var
just vad Olof Winnerstrand kunde bättre än
de flesta. Otrevlig ville Tor Hedberg
däremot att författaren skulle vara, och Colbjörn
Knudsen lyckades också förläna en nästan
grotesk egocentricitet och knölighet åt
Johannes Falken.
Fru Stina Hedberg hade det felet, att hon
icke var någon diva utan en liten vacker dam,
som spelar lustigt i lustspel men ingalunda har
något äkta patos, när hon skall komma med
ett dylikt, och det är just vad även en divette
behöver. Särskilt håller jag på ordet »äkta».
Rollen var naturligtvis skriven för henne
men dock ej som gjord för henne. Den borde
ha övertagits av teaterns stora diva. Var det
teaterchefens eller författarens fel att så icke
skedde? Säkert var det ej hos monstret
publiken någon fordran på att den i mitt tycke
eleganta och rent förvånande ungdomliga
skådespelerskan skulle utföra rollen.
Även hos den förtjusande fröken Anna
Lindahl fanns det ett inslag av onatur, men
kanske det var avsett att ge en nyans av
»teaterapa», för att använda sig av Hjalmar
Bergmans uttryck i »Swedenhielms». En fullt
naturlig herre, icke tillhörande teatern men
dock gift — om lyckligt vill jag lämna osagt
— med Ragna, spelades av herr Kåge. Hans
direktör Ramm var i Kåges gestalt riktigt
vilsam med sitt sunda förnuft. Mellanlänken
mellan publiken och teatern,
kanslivaktmästaren Eriksson, spelades med verklig humor
av den mycket begåvade herr Anders
Henriksson. Det är vissa platser som jag utan
att ha läggning för dem tror vara
intressanta, och det är som kokerska eller
teatervaktmästare.
Jag skrattade åt en replik, där författaren
säger, att det kanske blir fiasko och att han
då icke skulle bli inropad. Då svarar
direktören: »Så blir ni i alla fall inropad.» Fiasko
blev det ingalunda, och Tor Hedberg blev
fullt rättvist inropad. Det var ett lätt och
lustigt stycke och fullt med på lekande vis
framförda verkliga sanningar, skrivet av en
författare, som på grund av arv och livslång
verksamhet känner hur det går till bland
Thalias barn och som i detta stycke blott
visat de behagliga sidorna av teaterlivet.
Fadershjärtat kallas på svenska Somerset
Maughams »The Breadwinner», således den
som förtjänar bröd åt familjen,
»familjeförsörjaren» som Strindberg med en viss
betoning sade. Ibland har man en del i
mitt tycke, särskilt här i Sverige,
synnerligen obefogat och överlägset tal om
denne författare, som dock är en av de
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
