Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
och jäste i Filip, ja vilka vulkanutbrott som
än skedde i hans hjärta, då han fick höra,
att Gud krossat den flotta, som skapats till
hans ära och var välförsedd med
tortyrinstrument för de otrogna i England, och hur
förtvivlad Filip än var över att händelserna
gingo mot Gud och religionen, är det
otänkbart att han högljutt skulle ha hädat.
Carl Browallius gav i lörd Cecil en god
skildring av en klok och sansad politiker.
Han är en duktig skådespelare, som aldrig
skämmer bort något. Av Francis Bacon hade
Gabriel Alw utformat en intellektuell typ, som
lät oss än en gång ana, att den
skådespelaren själv är intellektuell.
»Snarare», heter det om Roger
Ferdinand, författaren till Känslornas marknad,
»synes hans allmänna läggning tendera mot
en långsam återgång till traditionalismen.»
Det läste jag i programmet innan ridån gick
upp. Det lät lovande, och det dröjde ej länge,
förrän jag kände, att en på traditionellt vis
intelligent person utan eget behov av
psykia-triker hade skrivit det originella och kvicka
stycket.
En grinig enstöring sitter på ett franskt
landsortskafé vid en badort och tiger den
språksamme värden ursinnig. Så småningom
börjar dock den knarrige inbitne att tala och
tar med ett par repliker, riktade till värden,
humöret ur honom. Han—herr Olof
Winner-strand frågar den jovialiske värden—herr
Carl Barcklind vad han ämnar göra och
upprepar »och sedan», »och sedan», tills värden
något missmodig säger: »Och så dör jag väl.»
Människan är för resten i likhet med de
andra varelserna gjord så, att man blott
sällan tänker: Allt skall snart vara slut för mig.
»Nini fini», som det heter på franskt
slangspråk.
Pierre Larget kallgrinar litet åt hela
sällskapet, icke minst åt de tre älskande paren,
korkhandlaren Campion—herr Sven Bergvall
och hans maka—fru Signe Kolthoff,
målaren Pastel—herr Ivar Kåge och hans
väninna Yvonne—fru Karin Molander, Gérard,
fästmannen—herr Arnold Sjöstrand och
Odette, fästmön—fröken Solveig Hedengran.
De två senare förvånade mig något. Få
fästfolk nuförtiden ge sig ut på egen hand i
Frankrike? Alla kuttrade som turturduvor,
men sedan den onde Larget sått sitt ogräs,
blir det tråk och trassel. Korkhandlaren har
ett äkta äktenskapligt gräl med mycken
allvarlig humor med den alldeles förtjusande
och riktiga Signe Kolthoff, som ger livliga
inviter åt den grinige, och korkhandlaren
får — han har sannerligen bondtur i
olyckan — ett om ock kort förhållande till
Yvonne, som ju strängt taget var »sin egen».
Fästfolket behövde ej många ord för att få
sin himmelshöga lycka förvandlad i
bedrövelse intill döden. Det var ej bara en
känslornas marknad, det var nästan auktion på dem,
och författarens språkrör, den genom sina
erotiska erfarenheter något kvinnofientlige
Larget, var en intelligent auktionsförrättare.
Så slutade det hela i apokatåstasis, som
teologerna säga, d. v. s. i alltings återställelse,
utom att Larget visade sig vara en känslig
människa, som hade blommor kring
porträttet av den brun- eller blåögda lögn som gjort
honom bitter. Jag hade hellre velat, att han
fått förbli lika elak som i början.
Olof Winnerstrand fick fram beskheten med
både smak och pregnans.
En härlig typ, full av grotesk
självbelåtenhet och naivitet, var den rödblonde
korkhandlaren, åt vilken Sven Bergvall skänkte
en maskulin löjlighet, för vilken damer med
humor borde vara tacksamma. Herr Sven
Bergvall fyllde femtio år just i dagarna då
han framförde denna roll. Efter en del
mot-håll har han tillkämpat sig en synnerligen
aktad plats bland svenska skådespelare. Han
är en arbetsam person inom sitt yrke, och
han har den gedigenhet, som segrar till slut.
Det var lämpligt, att han fick fira sin fest
med att denna afton vara den bäste i detta
utmärkta sällskap. Ivar Kåge hade fått in
något rörande i den åldrande konstnären, som
mera hoppades än trodde att han var älskad
för sin egen skull. Fru Karin Molander, som
spelade »väninnan», var ej ungdomlig. Hon
var ung, och det är ett strå vassare. Men
denna prestation är sannerligen ej avfärdad
med några ord om hennes utseende. Man
måste även framhålla hennes förtjusande
okynniga och stilriktiga sätt att spela. Hon
var den franska väninnan från håret och
förmodligen ända ned till fotabjället. Hon
kunde också ge det iskalla egoistiska på ett
trovärdigt sätt, och det får man väl hoppas har
skett utan att hon spelat på sitt temperament.
Fru Maria Schildknecht har fyllt femtio
år under denna speltermin. Hon har rätt till
en varm hyllning, ty med intelligens och
intensitet har hon skapat typer, som skola leva
i deras minne som sett dem. Man har sagt
om Maupassant, att hans storhet betygas bland
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
