Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
La tir i n
förrädisk mot sin kärleksfulle herre?
Jag blygs, att kvinnorna så dumma äro
att börja krig, när frid de borde tigga,
samt söka härskarmakt och övertag,
där ödmjuk kärlek borde vara lag.
Att höra fru Brunius, ståtlig, skälmaktig och
intagande, läsa upp detta var det vackraste
och värdefullaste under hela aftonen. Och
lägger man så till Rune Carlstens frodiga
komik i Petrucchios betjänt Grumio, så är
allt fördelaktigt sagt, som jag har att yttra
om den moderna »Argbiggan». Shakespeares
ande kan ta det hela med lugn. Har han inte,
som Hellssen säger, anat feminismen, så har
han i alla fall djupt och klart insett, att
människosläktet till tidernas ända kommer att
bära en väldig börda av fjollighet, om han
också väl knappast kunde tänka sig, att den
tillgjorda dumheten skulle ha så många
förespråkare 1931. Ty även hans snille hade,
som allt mänskligt, sin begränsning.
Fru Pauline Brunius fyllde den 10
februari detta år femtio. Hon firade detta med
att spela Elisabets roll — drottning Elisabet
femtio år enligt programmet — i Brita von
Horns skådespel Kring drottningen med
Gunnar Klintbergs goda regi. Nu när det ej längre
är fara för att mista huvudet genom
drottning Elisabets åtgärder, kan man gärna säga,
att fru Brunius måste sminka sig litet äldre
för att likna den lika gamla Elisabet. Stycket
»Kring drottningen» är nu fjorton år
gammalt, och det märker man, men det är i alla
fall ett duktigt arbete, och det finns många
historiska pjäser som icke äro lika bra.
Bägge drottningarna, Albions och Oscars, ha stor
auktoritet och kunna regera bra. Jag
tillåter mig att tro, att drottning Pauline vet
ofantligt mycket mera om Shakespeare än
drottning Elisabet. En annan olikhet är, att
hon är det Elisabet önskade vara, nämligen
ungdomlig vid femtio. Att vara begåvad
brukar vara ett gott medel att hålla sig ung, men
arbete och ansvar gräva också fåror både i
pannan och sinnet, och av dessa två
allvarliga saker ha båda två drottningarna haft
sin beskärda del.
Fru Pauline Brunius hyllades på
välförtjänt sätt, ej minst genom ett särdeles
elegant format anförande av Kungl. Dramatiska
teaterns chef. Hennes insats i svenskt
teaterliv som skådespelerska och direktris har
varit av ett mycket högt värde. Hon har utom
sin sceniska begåvning en egenskap som
höves en drottning, och det är klokhet. Den
kan vara ej bara klädsam utan också nyttig
för en teaterdirektris, som själv spelar teater.
Jag beundrar i mycket Max Reinhardt, men
jag förstod inte riktigt vad han skulle göra
för att få Det svaga könet att verka
starkare på Oscarsteaterns seen. Vilken
mästerlig regissör är ej först och främst fru
Brunius själv. »Det svaga könet» av den franske
dramatikern Édouard Bourdet skall vara en
satir över den effeminering, som lär utmärka
unga män nuförtiden. Denna för män
ovanligt olämpliga egenskap påstås visa sig både
då det gäller äktenskapliga och
utomäkten-skapliga förhållanden, och Max Reinhardt,
som naturligtvis på ett mycket överlägset
sätt satt i seen de invecklade uppträdena i
hotellhallen, yttrade till mig, att han
verkligen ansåg en fara föreligga för männens
förkvinnligande. Själv kan jag icke alls
dela denna ängslan. Det enda goda, som
världskriget fört med sig, har varit att till
fullo visa, att de vita folkens maskulinitet,
mod, uthållighet, förmåga att uthärda
lidanden och umbäranden, och det gäller inom alla
klasser, tyckes vara mycket större än
någonsin förut. I arbetsvillighet och arbetsenergi
har dessutom den europeisk-amerikanska
överklassen hunnit så långt, att de rika
arbetslösa krympt ihop till ett minimum. Låt
vara att denna arbetslust och detta starkare
initiativ också visa sig hos damerna, så att
måhända hos dem det erotiska
offensivlynnet något ökats. Säkert är, att det sällskap,
som man såg på Palace Hotel, om det nu var
i Nizza eller Monte Carlo, endast torde
utgjort omkring fem procent av hotellets
gäster. Man kan vara säker på, att en hel del
av dem, som bo i hotellet, tycka att det är
lustigt att se på dessa pittoreska figurer, men
också att en mycket stor del av hotellets
invånare, såväl amerikaner som fransmän och
svenskar, hade många starka ord av
»dis-gusting», »écæurant» och »äckligt» om de
herrar och damer, som söka kombinera
erotik, äktenskap och pengar. Det har säkerligen
roat författaren att blicka på sina typer, och
han skulle tycka det vore fatalt, om dessa
pittoreska fjollor och ömkliga fjantar med
sina hattar, halsdukar och skandaler skulle
upphöra att sätta litet färg på den
enformiga hotellpublikens grådaskighet.
Från en liten fransk teater minns jag, att
ett ungt par satt bakom mig. Hon frågade
ideligen sin man angående de uppträdande.
»N’est-ce-pas que c’est celle-ci, qui couche
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
