Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den fotsida klädnaden. Av Thomas Mann. Översättning av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fotsida klädnaden
mig. Då kära far segrade i sin
tankspriddhet, hur skulle det då gått barnet om det
hade haft din fulla uppmärksamhet mot
sig? Då hade partiet snart varit slut.»
Jaakob log. »Min erfarenhet», sade han,
»är den äldsta och min skola den bästa, ty
redan som barn spelade jag med Jizchak,
din farfader, och sedan ofta med Laban,
fadern till din ljuva moder, i landet
Naha-rin, på andra sidan vattnet, och han var
också en seg och överlägsen spelare.»
Även han hade mer än en gång
avsiktligt låtit Jizchak och Laban vinna, när han
ville ha dem vid gott humör, men det föll
honom icke in att Joseph nu kunde ha
gjort på samma sätt.
»Det är sant», fortsatte han, »att jag i
dag lät det gå som det ville. Gång på gång
försjönk jag i tankar och glömde hur
stenarna voro placerade; och ser du, det
gällde högtiden som närmar sig och
offernatten som snart kommer, då vi skola slakta
lammet efter solnedgången och doppa
isop-knippet i dess blod för att bestryka
dörrposterna på det att mordängeln må gå
förbi. Ty det är den natt då Herren går
förbi och vi förskonas för offrets skull, och
blodet på dörrposterna är en bevekande
bön och ett tecken att den förstfödde är
offrad till försoning och till
ställföreträdare för de människor och den boskap, som
fördärvaren ville döda. Och härvid föll jag
flera gånger i tankar, ty människan gör
mycket, och se, hon vet icke vad hon gör.
Visste och betänkte hon det, så kunde det
hända att inälvorna i hennes kropp vände
sig och att det understa kom överst i
vämjelse, så som det hänt mig flera gånger i
livet — andra gången var det då jag fick
veta att Laban i Sinear på andra sidan
Prath en gång hade slaktat sin förstfödde
son till ett offer och satt in krukan med
liket i grundmuren för att skydda sitt
hus. Men tror du att det bragt honom
väl-s’gnelse? Nej, förbannelse och olycka och
ofruktsamhet •—• och hade icke jag kom-
mit och bragt en smula liv i hans hus och
hans jordbruk, så skulle allting ha stannat
i bedrövelse och aldrig hade han blivit
fruktbar i sin hustru Adina. Och dock
skulle Laban icke ha murat in den nyfödde
sonen, om det icke i forna tider hade bragt
hans förfäder välsignelse före honom.»
»Där säger du det», svarade Joseph, som
knäppt händerna i nacken, »och förklarar
för mig hur detta skedde. Laban handlade
efter det hävdvunna skicket och begick ett
svårt fel med det. Ty Herren vämjes vid
det hävdvunna, som han vill befria oss
från och redan själv är fri från, och han
förkastar och förbannar det. Om Laban
hade förstått Herren och förstått tiderna,
skulle han i stället för sonen ha slaktat
en killing och bestrukit tröskeln och
dörrposterna med dess blod, då hade han varit
Herren behaglig, och röken från hans
offer hade stigit rätt upp mot himmelen.»
»Där säger du det nu», svarade Jaakob,
»du går min tanke i förväg och tar ordet
från min mun. Ty mordängeln har icke
blott lust till boskapen utan också till
människoblod, och icke blott för hjordens
räkning beveka vi hans begär genom blodet på
dörrposterna och genom offermåltiden, som
vi äta snabbt och grundligt på natten, så
att ingenting är kvar av steken, då
morgonen kommer. Vad är det väl för en stek,
när man besinnar det, och är lammet till
botgörelse blott för hjordarna, eftersom vi
slakta det? Vad skulle vi slakta och äta
om vi vore dåraktiga som Laban, och vad
var det som slaktades och åts i
styggelsens tider ? Veta vi alltså vad det är för
fest vi fira då vi äta, och måste icke, om
vi besinnade det, det understa komma
överst i oss, så att vi utspydde det?»
»Låt oss äta i ro», sade Joseph med
sorglöst hög röst och gungade sig på sina
knäppta händer. »Steken är välsmakande,
och är det gamla bruket en lösepenning,
så lösa vi oss också gladeligen genom det
från styggelser, ty vi förstå Herren
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
