Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den fotsida klädnaden. Av Thomas Mann. Översättning av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D e 7i fotsida klädnaden
ifrån klokheten kommer till mig i denna
stund och det ringa skarpsinne med vilket
jag kan möta min faders vishet i samtalet!
Om dina tankar voro förströdda, som du
säger, i spelet, så voro mina det,
uppriktigt sagt, icke mindre: beständigt gingo de
bort från stenarna till ett annat håll, och
Elohim vet hur det kunde lyckas mig att
hålla stånd mot dig så länge.»
»Vart gingo då dina tankar, mitt barn?»
»Ack», svarade ynglingen, »du gissar det
lätt. Ett ord sjunger i mitt öra dag och
natt, ett ord som min fader för kort tid
sedan talade till mig vid brunnen; det har
tagit min ro ifrån mig, så att nyfikenheten
plågar mig var jag går och står, ty det var
ett löftesord.»
Jaakob rodnade, och Joseph såg det. Det
var en svag, skär rodnad som steg upp på
de smala åldrade kinderna, och hans ögon
fördunklades i lätt förvirring.
»Varför det, det var ingenting», sade
han avvärjande. »Förgäves gör barnet sig
tankar. Det sades i förbigående, utan
bestämd mening och avsikt. Skänker jag dig
icke än ett, än ett annat, då mitt hjärta
bjuder mig? Endast så var det menat, att
jag skulle ge dig någonting vackert, i en
lämplig stund . . .»
»Visst icke, visst icke!» ropade Joseph,
sprang upp och omfamnade fadern.
»Denne vise och gode man säger ingenting
betydelselöst och i förbigående, det vore då
något alldeles nytt! Liksom om jag icke
skulle ha sett det klart och tydligt på
honom när han talade, att han ingalunda
yttrade tomma ord, utan hade en sak för
ögonen, en bestämd och vacker sak, och
icke vilken sak som helst. Men du har icke
bara sagt mig det utan har sagt och lovat.
Skall jag icke få veta vad som är mitt och
vad som väntar mig? Tänker du det
skulle vara möjligt att jag kunde finna ro och
kunna giva dig frid innan jag vet det?»
»Så du ansätter mig!» sade den gamle
i sin nöd. »Skaka mig icke, och tag dina
händer bort från mina öron, så att det icke
ser ut som om du kunde göra med mig vad
du vill! Veta —• du vill veta, och varför
icke, jag säger och tillstår det för dig, att
det var en sak jag hade i tankarna, icke
bara någonting vad som helst. Hör då, sätt
dig på golvet! Vet du något om Rahels
ketonet passim?»
»En klädnad som tillhört Marni? En
högtidsklädnad kanhända? Åh, jag
förstår, av hennes klädnad vill du låta
mig ...»
»Hör, Joseph! Du förstår icke. Lyssna
och lär av mig. Då jag hade tjänat sju år
för Rahel och dagen kom att jag skulle
mottaga henne i Herren, talade Laban till
mig: ’En slöja vill jag skänka henne, så
att bruden må beslöja sig och helga sig åt
Nana och bliva invigd. För länge sedan’,
sade han, ’köpte jag kåpan av en vandrare
och har förvarat den i kistan, ty den är
dyrbar. En kungadotter skall den ha
tillhört i forntiden och skall ha varit ett
furstebarns jungfruklädnad, och det är
säkerligen sant, så konstfärdigt som tyget är
täckt med broderier av allehanda
avguda-tecken. Men hon skall hölja sitt ansikte i
den och skall vara såsom en himmelsbrud
i tornet Etenemanki.’ Så eller något
liknande talade den förbannade till mig. Och
han ljög icke med dessa ord, ty Rahel
mottog klädnaden och var praktfull utan like
i den, då vi sutto vid bröllopsmåltiden och
jag kysste Ischtars bild. Men då jag räckt
blomman åt bruden, lyfte jag slöjan så att
jag skulle se henne med seende händer.
Det var Lea, som den förbannade listigt
hade släppt in i brudgemaket, så att jag var
lycklig endast i min inbillning, icke i
verkligheten — vem skulle icke bli förvirrad i
sitt huvud om han började grubbla på
detta invecklade spörsmål, och därför låter
jag det vara. Men besinningsfull var jag i
min förmenta lycka och lade den heliga
kåpan sammanviken på stolen, som stod
där, och sade till min brud dessa ord: ’Vi
28—Ord och Bild, 40-.de årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
