Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Axel Lundegård. 1861—1930. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Fabuleringen är frisk och livlig, och
berättarens starkt visuella fantasi ger
romanen närmast tycke av en färgrik och
figurrik gobelängsvit, vars många klart
och konsekvent tecknade historiska
gestalter vittna om ett kärleksfullt
källstu-dium. Struensee är avgjort Lundegårds
mognaste och konstnärligaste arbete.
I motsats tiil Levertins samtidiga
rococo-noveller saknar Lundegårds rococoroman
den av nittitalet omhuldade pastichtonen.
I inledningen till sitt historiska skådespel
Sturz (1900) ur samma miljö polemiserar
Lundegård mot pastichen: »Den poetiska
snirkelstil som nu, anno 1900, gäller för
litterär rococo, är ett tomt maner. Den
litterära pastichen är ett lekverk, ett
kulturhistoriskt broderi, draperat på en
vax-docka. Det är att offra kärnan för skalet,
sanningen för frasen.»
I hans följande romaner från svensk
medeltid, Drottning Margareta, Drottning
Filippa och Drottning Cilla (1905—10),
är emellertid den arkaiserande stilen
genomförd i tydlig anslutning till
Heidenstams romaner om Birgitta och
Folkungarna. Lundegårds krönikeromaner äro
byggda på solid historisk grundval och
genomandas av varm patriotisk känsla, men det
symboliska och dekorativa har i dem väl
mycket fått inkräkta på
människoskildringen.
Sitt skönlitterära författarskap
avslutade Lundegård redan 1911 med Den stora
dagen, en satir riktad mot nittitalets litte-
rära reklamsystem och officiella
feststämning — året förut hade den celebra
Strindbergsfejden en sista gång aktualiserat
motsättningen melian åtti- och nittital.
Lundegård hävdar här åter sin ungdoms ideal
och ger i slutkapitlen uttryck åt
subjektiva diktarstämningar av missmod och
bitterhet.
1913 följde ännu den populärhistoriska
skildringen om Engelbrekt, Erik Puke och
Karl Knutsson som blev kung, 1925 en
memoarbok Sett och känt. Innan sin i
december 1930 timade bortgång hann Lundegård
även kommentera och utge Ernst Ahlgrens
Samlade skrifter samt den tredje och
definitiva upplagan av hennes märkliga
dagböcker och brev. Diskret och utan onödig
panegyrik har han däri riktat
uppmärksamheten på den betydande personlighet, som
dolde sig bakom åttitalsförfattarinnans
flärdlösa arbeten. Mindre välbetänkt
förefaller onekligen Lundegårds åtgärd att i
andra delen av Elsa Finne (1902) prisge
en del av Victoria Benedictssons intimaste
självbekännelser åt romanpubliken.
Till någon litterär förgrundsställning
nådde väl Axel Lundegård aldrig fram,
men som talangfull och samvetsgrann
berättare vann han sin icke ringa publik.
Vad man saknar i hans produktion är en
djupare egenart och ursprunglighet, men
i gengäld registrerar den med sällsynt
känslighet och precision själva den
litteraturhistoriska utvecklingens kurva under
ett par händelserika decennier.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
