Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Barnvers. Av Robert Louis Stevenson. Till svenska av Karl Asplund - Att lägga sig om sommarn - Vart gå båtarna? - Täcket - Drömlandet - Gungan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnvers
Jag måste krypa snällt i säng
fast fåglar kvittra på vår äng
och fast de storas steg jag hör
som går på vägen utanför.
Nog är det orättvist ändå:
När himlen lyser, klar och blå,
och jag vill leka än på plan,
så får jag gå till sängs om dan.
Vart gå båtarna?
Mörkbrun floden strömmar
över gullgul sand.
Den flyter bort för alltid,
och träden stå på strand.
De gröna bladen skina
som slott i skummets famn.
Säg, båtarna mina,
var komma ni i hamn?
Floden den rinner
på andra sidan kvarn,
långt bort genom dalen
och bort till andra barn,
långt bort genom dalen
till en främmande strand,
där andra små gossar
dra båtarna i land.
Täcket
En gång, när jag var riktigt sjuk,
då var min kudde hög och mjuk.
Varenda liten leksak låg
bredvid min säng, så att jag såg.
När jag var vaken då och då,
så såg jag tennsoldater gå
med uniform i brokig färg
på täcket över dal och berg.
Och alla mina båtar såg
jag gunga fram på täckets våg.
Där låg ibland en leksaksstad
och skogar och jag vet ej vad.
Jag var en jätte, stor och matt,
som på ett berg av kuddar satt
— en jätte, som såg ner ibland
på dal och äng i täckets land.
Drömlandet
Från frukost är jag hela dan
därhemma, så som jag är van,
men reser varje aftonstund
långt bort i världen till John Blund.
Dit får man fara för sig själv
och segla oppför Drömmens älv,
och ingen håller mig i hand
på bergena i Drömmens land.
Det finns så mycket konstigt där:
konstiga blommor och konstiga bär,
och mycket sånt, som gör en rädd,
till dess man vaknar i sin bädd.
Men hur jag alltjämt bjuder till
om dan, så hittar jag inte till
John Blund, och kan inte minnas klart
hans sång, som lät så underbart.
Gung an
Visst är det roligt att gunga ett slag
upp genom luften den blå.
Det är det käckaste, tycker jag,
som nånsin ett barn hittat på, —
— upp genom luften och högt över murn,
tills jag kan se ibland
bäcken och träna och korna och tjurn
borta i Utanförsland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
