Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk genombrottskonst under nittonhundratalet. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk genombrottskonst-under nitton h u ndratalet
rats, Signacs och Redons. Och
naturligtvis mera indirekt i de egentliga
impressionisternas.
Ty fastän de yngres produktion i mångt
och mycket utgör en medveten reaktion
mot de äldres, vore den dock icke tänkbar
utan dessas pionjärarbete, särskilt inom
koloritens fält. Den renodling av fonn- och
färgproblemen, till vilken man ständigt
vid behandlande av detta ämne måste
återkomma, påbörjades just utav
impressionisterna, vilka begränsade målarkonstens
uppgifter på samma gång som de
utvidgade dem inom ett speciellt område. De
togo med andra ord ett stort steg framåt
mot konstens emancipering.
Det kan ur mer än en synpunkt vara
lämpligt att här börja med Pierre
Bon-nard, som utom att ban var den äldste
— han är född 1867 — också är den som
står närmast den impressionistiska
traditionen.
Bonnard är dock icke ren impressionist.
Visserligen målar han liksom de flesta
av sina stora föregångare direkt efter
naturen, visserligen går han in för att
skildra ljuset och det atmosfäriska hölje som
insveper föremålen, men han nöjer sig
dock inte som t. ex. en Sisley med att
blott ge »ett hörn av naturen», speglat i
•en viss årstid och timma.
Motivet blir för honom ofta mest en
förevändning, en språngbräda, som
tilllåter honom att dikta fritt och subjektivt.
På utställningen kunde man följa
konstnärens utveckling från hans lågmälta, i
mjuka, neutrala klanger hållna skildringar
av parisiskt gatuliv från seklets första år
och ända till ålderdomens koloristiskt
mera uppdrivna och djärva skildringar av
svd fransk natur. Men sin egen melodi
sjunger han hela tiden.
Bonnard anslöt sig efter sin första
studietid liksom sina jämnåriga kamrater
34—Ord och Bild, 40.-1 årg.
Denis och Vuillard till den riktning som
man har kallat »cloisonnismen», därför
att man inom denna lade särskild vikt vid
den dekorativt omskrivande konturen och
i motsats till impressionisterna strävade
efter en plan ytverkan.
Under intryck av Degas och kanske
ännu mera Renoir, med vilken han är
närmast besläktad, överger Bonnard
emellertid snart nog cloisonnismen och blir den
subjektive efter-impressionist, som han
sedan alltjämt har förblivit. Det är nu han
målar dessa små Paris-idyller med gator
och figurer, i vilkas grå, mjuka
mollstämning hans första konstnärliga
mandomstid får sitt sannaste uttryck. Place
Clichy och Mouvement de rue äro typiska
för den tiden. Även hans interiörer och
modeller från övergångstiden äro
oändligt mjuka och veka i anslaget med den
ömmaste känsla för allt det halvutsagda
och blott antydda, typiska för den
subjektiva stämningskonst som på så många
håll odlades vid seklets början överallt i
Europa.
Så småningom blir Bonnards färg
ljusare, rikare och blondare, och i och med
att koloriten blommar upp, når
konstnären också fram till en allt starkare
betoning av rumsdjupet. Men han vinner
denna effekt uteslutande genom färgen
och valören, genom den utomordentligt
känsliga uppfattningen och skildringen av
ljusfenomenen. Han är en människa med
»nerfs à fleur de peau», som hans
landsmän säga. Bonnard har många gånger fått
höra, att han inte kan teckna, och
faktum är att hans teckning åtminstone till
en början kan förefalla oss ganska
sökande och valhänt, men den är å andra sidan
så personlig och intagande i all sin
svaghet, och så adekvat för hans behov, att
man vid en närmare bekantskap därmed
försonar sig med vad som hos en mindre
begåvad målare skulle ha kunnat
betraktas som en oförlåtlig svaghet.
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
