Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Skånsk dikt i finländska toner. Av Edvin Jonasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvin Jonasson
godhet ge den klingande liv, genom sin egen
skapande musikersjäl, ödmjukt och sant, men
med personlig ton och not.
Yrjö Kilpinen är född 1892. Det första av
lians hand, undertecknad sett i tryck, är »31
Lieder nach Gedichten von Huugo Jalkanen»,
utkomna på Breitkopf och Härtels förlag.
Redan från början visar han sålunda, att hans
diktval inte beror av tillfälligheter: under en
tidsperiod inspireras han till tonande
verksamhet av en författare, i vars värld han då
intensivt och uteslutande lever. Så har ban
tonsatt större cykler till dikter av Ernst
Josephson, Bo Bergman, Pär Lagerkvist,
Gustaf Ullman, Thor Cnattingius och
lapp-skal-den Törmänen. Det är anmärkningsvärt, att
han företrädesvis dragits till rikssvenska
skalder. Man letar förgäves efter texter av
Gripenberg, Mönie, Tegengren, Hemmer och de
andra finländska lyrikerna.
Troheten mot dikten är ett drag som
redan visar sig i Jalkanen-sångerna. Liksom
Hugo Wolf (som han i så mycket har
likhet med — bl. a. tendensen till en viss
författare under en längre eller kortare period)
sänker han sig’ ned i dikten — som blir det
primära — och tyder den så musikaliskt
troget som möjligt. Det kan hända att sången
får något sönderplottrat över sig vid de
analyserande försöken att få varje enskilt
uttryck i musikaliskt motsvarande form. Helt
naturligt blir det därför inte ett enhetligt
rytmiskt schema för sången. Rytmen växlar
oupphörligt för att få fram ord-rytmen. I
sången »Des Mädchens Lied» förekommer
det endast en gång att en taktart omfattar
mer än en takt. — Kilpinen eftersträvar inte
heller en lagbundet harmonisk utveckling.
Trots det eller kanske just därför är
harmoniken hans kanske förnämsta tillgång. Han
avlyssnar varje ord och ton dess inneboende,
ofta för ovana öron ganska främmande
harmoni. Därför blir det också mer en
tillfällighet om tvenne ackord, som stå intill
varandra och var för sig sant och vackert
illustrera eller rättare äro ett uttryck — om dessa
ackord enligt gamla stränga harmoniska
lagar korrespondera. — Man kan i hans
tidigare verk knappast tala om en långt buren
melodi, utan om recitativiskt uttydande motiv,
som sammanhållas av enhetliga (ofta
triol-eller kvartol-jfigurer, som stundom bli för
stereotypt enformiga. I sin senare utveckling,
dit Österling-sångerna höra, har Kilpinen gått
mot mer långtspunnen, patetisk eller rofylld,
idyllisk melodi, mer rytmiskt bunden. Om
metodiken förr hade något av lärkans nervöst
oroliga flykt, har den nu fått mer av måsens
samlade, behärskade vingslag. Analysen går
mot syntesen, det splittrade, mångformade
mot det enhetliga, samlade (Österling och
Törmänen-sångerna), ja det enkla
(Cnattin-gius-visorna).
Kilpinen har ett utomordentligt lyhört öra
både för det som är sagt med bilder, rytmer
och ord, och för det som inte kan sägas ut,
det som står mellan raderna. Han fattar och
förtonar Österlings speciella, blekt småleende
och lätt ironiska humor i »En vårrefräng»
och »Trasten», men också den likaså för
Österling säregna hymntonen — sprungen ur
jord och rymd, slätt och dröm, skånsk afton
och evig morgon — i »Sången» och
»Morgonens hjärta». Han omskriver i musik och
ger än mer helgd åt naturens och själens
sommar i »Sorglöshetens vingar» och
»Sommarens ljud» — båda kompositioner om
vilka man inte kan säga annat än att de äro
underbara. De tre sångerna »Dryaden» har
Kilpinen tillägnat skalden själv och hans hustru.
Han anser sig kanske där ha särskilt väl
fångat den ljusa, rätta Österlings-tonen.
Förmodligen har ingen svensk diktare fått en
sådan trogen och kärleksfull musikalisk
tolkare.
Nu gäller det bara att dessa sånger bli
sjungna och älskade. Antagligen komma de
att älskas mer än sjungas. De äro nämligen
»svåra», inte bara tekniskt ur tonträffnings-,
tonbildnings- och rytmsynpunkt, utan
framför allt med hänsyn till »föredraget». De
fordra nämligen i alldeles särskilt hög grad
»det enda som är värt att lära, men som inte
går att lära» — om inte livet lär det. De
fordra inte bara en sångare med förmåga av
subtil och intensiv inlevelse och en teknik
som tillåter hans psyke att i görligaste mån
bortse från röstapparaten och vända sig mot
det väsentliga — de fordra också en ömsint
ackompagnatör med psykologisk fantasi.
Finnas dessa båda faktorer, bör deras arbete bli
en konstnärlig produkt av högsta rang. Det
mästerliga konstverket ligger framför dem —
det skall bara väckas till tonande liv. Men den
konsten är svårare och sällsyntare än man
tror.
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
