Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arvid Mörnes väg. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Mo r n e s väg
besvikelse, eftersom verkligheten aldrig
motsvarar drömmarna. Han svalnar och
drar sig sårad tillbaka. Arvid Mörnes
diktning vittnar otvetydigt om denna
skärande konflikt mellan fantasimänniskan
och handlingsmänniskan, vilka båda
fåfängt söka ett restlöst uttryck för sitt
väsen. Instängda inom samma bröst måste
båda ge avkall på sina högsta intentioner
— diktaren kan inte förbli estetiskt
oberörd, politikern kan inte förbli mänskligt
trofast. Den varmblodiga, generösa
handlingsmänniskan klagar bittert över »kylan
i mitt väsen», »mitt vårnattskalla sinne» —
d. v. s. bristen på trofasthet i den egna
karaktären, omöjligheten att helt gå upp i
något och ge sig hän — men den sökande
fantasimänniskan jagar lätt som en hind
över verklighetens mark på spaning efter
nya drömbilder:
Sjung dig loss från dina tunga år!
Sjung så länge än du sjunga får!
För en sådan konfliktnatur ges det aldrig
någon ro — han måste ständigt söka sig
själv och ständigt på nytt förneka sig
själv.
När man från nuets tillfälliga punkt i
tidsflödet blickar tillbaka på Arvid
Mörnes diktning, är det också motsägelserna
och de upprepade förnekelserna som
bjärtast sticka en i ögonen. De första
diktsamlingarna »Rytm och rim» (1899) och
»Nya sånger» (1901) gå helt i den
historiska idealismens tecken, sådan Topelius
utformat den:
vi rista i unga sinnen,
att fädernas bragd var stor,
att fädernas land skall leva,
så visst som en gång det våras
för brodd, som i hösten gror —
och idealismen förtätas i en heroisk,
forn-stor vikingastämning:
för ättling, som träl är vorden
och trampar sin forntid i dyn,
finns ingen ära på jorden
och intet Valhall i skyn.
I dessa och liknande strofer ur »Nya
sånger» hör man klangen av den något
föråldrade bardalek, som Gånge Rolf
introducerat i finlandssvensk lyrik, och som
Bertel Gripenberg med den ståndaktige
tennsoldatens envetenhet vidmakthållit
intill den dag som i dag är. Två år senare
var den unge Mörne den första att
underkänna den idealistiska »ära» han
besjungit. Hans »Valhall i skyn» hade
synbarligen drunknat i jordiska dimmor, den
hypotetiska »äran» hade förbleknat inför den
sociala verklighetens blodröda standar.
»Ny tid» (1903) uppenbarar en ny Arvid
Mörne: förnekaren av det förflutna,
barrikadsångaren, den röda fanans
upprorsman. I klangfulla verser inaugurerar han
som den första den röda våren i vårt
land:
Den sång, som skapar tiden ny,
skall födas i fabriken
vid hjulets dån och remmens gny,
skall brusa genom sömntyngd by
som vårens flöde, grått av dy
från överfyllda diken.
Här diktades i band på band
om frihetsglöd och fosterland,
om vildmarksdjup och insjöstrand
och hav, som vida svalla.
Den sång, som skapar ny vår tid,
en sång till dåd, en sång till strid,
skall stöta klingan, blank och hård,
i fördom, värd att falla,
han skall som morgonrodnans bård
bebåda dag för alla.
»Ny tids» sångare har lärt att hata och
förakta. Han hatar dem som ropa med
ord och fraser:
ej dem; en skara, som har mod
att tåga genom smuts och blod,
vår tid behöver.
Efter detta teg Arvid Mörne i sju år.
När han åter framträdde som skald, var
han mogen att förneka den tro han i »Nv
tid» gått i bräschen för. »Döda år» (1910)
fick en karaktär av dyster besvikelse. »Ett
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
