Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arvid Mörnes väg. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Mo r n e s väg
Diktar stugan på Vikanäs.
ger en bild av livet, icke såsom
förtröstansfull vandring, utan såsom flykt. Det
är ingen tillfällighet att Arvid Mörne
under dessa år sökt kontakt med korsets
religion, vallfärdat till Getsemane och
Oljoberget i den törnekröntes spår.
Jerusalem, bliv du vår vinning, när
vi alla stoftets världar ägt och mist!
Det är med bortvänt ansikte skalden nu,
på sin diktnings middagshöjd, möter
världen och dess larmande budskap:
Jag lever i de fjärran, fjärran tingen.
Bakom mig ingen och framför mig ingen
går vägen fram. Och ingen hör jag till.
Fåfängt är att fråga, hurudan Mörnes
diktning blivit, om hans hjärta funnit ett
hem i trofasthet och förtröstan. Det finns
inga sådana »om». En människas öde
hopsnickras icke av tillfälligheter, det
formas inifrån av obevekliga krafter. Och
ett är visst — hos Mörne har det tragiska
förlöst det sköna. Skönheten i hans
mogna diktning strålar som ett stjärnestrött
himlavalv ovan all själskamp och alla
genomgångna mörker. Skalden nämner själv
denna skönhets ursprung och namn:
Jag har överlevat mycket,
som ej bör överlevas:
vänskap, kärlek.
Jag skall ännu överleva ett:
mitt verk.
Men du överlever mig,
du, som tog bo i kärleken
lik en flyttfågel i ett varmt näste,
du, som bredde skimmer över verket,
som den molniga aftonens solglimt
låter ljuset falla
på en fattig åkerfåra,
du, som jag nämner vid det skönaste av namn,
du, min längtan.
För mången måste Arvid Mörnes
»frälsare av sten», hans predestinationsläras
ödsliga symbol, te sig som en förnekelsens
och besvikelsens avgudabild. Den som vill
vandra förtröstansfull på jordens stigar
söker varmare ting att sluta sig till,
varmare, sorglösare och förgängligare —
hjärtats syskon. Han kan inte gå till den
svarta stjärnans sångare som till en älskad
broder. Men han kan inte heller gå förbi
honom. Han måste stanna och lyssna till
den mörka sången och söka tyda dess gåta.
En livserfarenhet som uttryckes i en form,
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
