Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u r li Linder
mig en smula mer, hade jag varit litet bättre
utrustad, litet mera bestämd i detta ögonblick,
kunde jag ha bragt mitt öde på helt andra
spår.» Som jag nämnt i min föregående
uppsats om Sonja Kovalevsky förlorade hon på
senare år alldeles tron på en fri vilja och
blev fatalist.
A. Ch. Edgren rycktes med av Sonjas
optimistiska entusiasm, och hon skriver till sin
förtrogne danske vän, Adam Hauch, att hon
aldrig till den grad fattat eld för en
dramatisk idé, och hon lägger å sido vad hon själv
håller på med. De båda författarinnorna
besluta att skriva ett dubbeldrama, två
helaftonstycken på inte mindre än fem akter vardera.
Den gemensamma titeln skulle vara Kampen
för lyckan, och det första skulle handla om
Hur det blev och det andra om Hur det
kunde ha blivit. I det första stycket skulle
alla bli olyckliga, emedan de välja eller låta
välja för sig orätt i fråga om kärleken och
därmed hindra både varandras och sin egen
lycka samt misslyckas i sin gärning. I det
andra skulle bevisas den »rätta» kärlekens
allmakt och den socialistiska (på ett annat
ställe säger fru Edgren kommunistiska; det
var inte så noga med distinktionerna på den
tiden!) framtidsstatens lycksalighet, där »alla
skulle leva för alla på samma gång som två
och två för varandra».
Båda författarinnorna voro övertygade om
att detta aldrig förr skådade medarbetarskap
mellan två kvinnor samt den originella och
geniala idén skulle göra epok i
världslitteraturen och förvärva dem världsrykte, och det
var med stor entusiasm de gingo till verket.
Det dröjde dock inte länge förrän det började
gnissla i samarbetet. Det blev ideliga
meningsskiljaktigheter och omarbetningar. När
första stycket är färdigt skickas det till
Hauch. Han finner första akten »komplett
oduglig» och avråder bestämt från detta
»samröre». Änne Charlotte berättar också
senare, att hon »ensam och stum» omarbetat
det första stycket och vid utskrivningen av det
senare förbjudit Sonja sitt arbetsrum. »Jag
har», skriver hon, »förlorat överblickandet
och det inre intensiva samlivet med mina
figurer ... Min andes hela styrka ligger i dess
ensamma arbete, och detta är för mig den
stora skuggsidan av ett samarbete till och
med med en så besläktad (sic!) natur som
Sonjas.»
Det är i detta dubbeldrama tre unga pars
lycka det gäller. Huvudpersonerna äro dock
arvtagerskan till Herrhamra fideikommiss
och bruk, Alice Gyllenhjelm, och den fattige
ingenjören Karl Thorell, som arbetar på en
uppfinning. Sonja Kovalevsky hade ägnat
utformningen av den förstnämndas person och
karaktär särskild omsorg. Hon ville i Alice
skildra sig själv — sitt brinnande behov av
ömhet, sitt på samma gång ödmjuka och
svartsjuka begär att vara den enda och
oumbärliga i en mans kärlek (»...bara det har
jag längtat efter i hela mitt liv — att vara
den första hos en annan människa»), hennes
förtvivlade ensamhetskänsla samt slutligen
hennes sociala välfärdsidéer. Alice och
ingenjören älska varandra. Men uppfordrad
därtill av Alices far — som bl. a. framhåller att
hans dotter förlorar fideikommisset om hon
gifter sig med en ofrälse — lovar denne att
dra sig tillbaka tills han har en trygg
ställning. I detta tillbakaträdande finner hon ett
oförlåtligt förräderi mot deras kärlek; de
skulle ha dragit ut i världen med den, två
tomma händer och en ogjord uppfinning. Par
dépit gifter hon sig med sin indolente men
mycket musikaliske kusin. De göra ärliga
försök att få till stånd ett samliv med
gemensamma intressen men misslyckas. Ingenjören
gifter sig med dottern till ägaren av ett med
Herrhamra lyckligt konkurrerande bruk.
Baronen finner — genom musiken — sin kärlek
i ingenjörens syster. Han föreslår henne att
de skola rymma från alltihop, men när hon
å sin sida ej visar det rätta modet utan
vägrar, skjuter han sig.
I det andra stycket har Alices giftermål
visserligen redan ägt rum. Men när
ingenjören, strax innan han löser problemet med
uppfinningen, på ett arbetarmöte beskylles
för att ha försnillat ur kassan för en
konsumtionsförening, som han bildat för arbetarnas
räkning, kastar hon sig i hans armar och
ropar ut för alla: »Oss skiljer ingen mer!»
Baronen avstår från fideikommisset och drar
ut i världen med sin älskade; de skola
förtjäna sitt bröd på sin musik. Och Alice och
hennes man skola leva sina arbetares liv. Man
erinrar sig tendensen i Turgenjevs Obruten
mark. Det gäller att »förenkla» sig, höja
massan genom att leva mitt i den. Slottet
skall göras till ett Folkets hus; salongen skall
bli skolrum och biblioteket läsrum, men själva
skola de bo kvar i det lilla gavelrum där de
först drogo in, ty intet rum har sett en sådan
lycka! — Där slutar stycket — i frid och
fröjd, mena författarinnorna. Men nog tyc-
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
