Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Tor Hedbergs diktning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
rig sagt mig det?» I den scenen mellan
far och son ligger diktens hela ödmjuka
kärlek till verklighetens och handlingens
liv uttryckt.
Tum för tum rätar Johan Ulfstjernas
gestalt upp sig i det följande, medan
beslutet mognar inom honom att taga på
sig sonens gärning. Till slut står han där
som den hemligt överlägsne inför den
unge asketen:
Glöm inte glädjen, Helge! Slå i åt oss då,
Lalla! Vi, som inte äro kostföraktare. — —
Det har alltid varit vår svaghet, champagnen!
Voro vi aldrig så fattiga, de rikas vin ville vi
dricka. Det är det vackraste vinet. Det är
som guld och pärlor, det är som morgonsol
och daggdroppar! Och hör, hur det susar! Det
är sångens vin. Därför älskar jag det! Jag
dricker för skummet! Jag dricker för de stigande
pärlorna!
När Johan Ulf stjerna offrar sig, gör
han det för sitt land, men f r. ämst av
tacksamhet för att hans son velat förstå
honom och för det liv, som han sett
speglas i hans unga trolovades ögon:
Jag såg ett barn som lekte. Det var långt
borta — långt i framtiden. Solen lyste —
träden böjde sig för vinden. Det lekte i sanden,
framför en vit stugvägg. Det hade en gammal
bok i handen, ett och ett rev det ut bladen
och lät dem flyga för vinden. Då var det
någon som ropade på barnet — ’Johan!’ ropade
man.
Också Johan Ulf stjerna är i sista hand
en dikt om förståelsens makt att upprätta
och frigöra.
I det året därpå tillkomna dramat
Mikael är klyftan mellan å ena sidan
verklighetslivets, å den andra diktens eller
tankens världar vidgad till obeveklig
tragik. Olof Hermenius är det stora geniet,
vars tankar först framtiden fullt skall
fatta. I nuet lever han som en halvt löjlig
och människoskygg ensling för sitt verk,
i vars smältugn han hänsynslöst offrar
både egen och andras livslycka. En gång
har han låtit locka sig ut till livet av en
kvinna, men livet utkräver för detta sin
obönhörliga hämnd. Hermenius’ snille är
blomman av en gammal och överkultiverad
släkts utveckling. Hans barn blir en idiot,
och upptäckten av detta kommer honom
själv att falla samman.
Motivet »haabløse Slægter» har ju, som
det här är fattat, ett rikt stamträd i den
naturalistiska litteraturen, men Tor
Hedberg har denna gång förlyft sig på
ämnet. Dels övertygar icke hans teckning av
geniet, dels är den dramatiska
uppbyggnaden här lika lös som den var fast i
Johan Ulf stjerna, och slutakten flyter helt
och hållet ut i dimmig symbolik.
Tor Hedbergs sista dramer vittna
liksom hans sista dikter om återvunnen
harmoni. Även herrgårdskomedien Borga gård
(1915) är dock rätt valhänt formad.
Styckets förtjänst ligger i dess förträffliga
svenska typgalleri, där Krona, ett slags
mellanting mellan torpare och luffare,
verkligen sätter kronan på verket.
Under det sista decenniet tillkommo
några anmärkningsvärt friska och
älskvärda lustspel med anknytning till
aktuella företeelser och situationer och med
genuin stockholmsk lokalfärg. Den kvicka
och pikanta komedien
Nationalmonumentet (1923), av Carl G. Laurin taxerad
som vårt roligaste lustspel, tog sin
utgångspunkt i dagens konstkrönika. I sitt
sista arbete Talias barn (1931)
utnyttjade Hedberg sin mångåriga förtrogenhet
med de små dramer som uppföras b a k o m
scenen. I Vad kvinnan vill (1924)
skämtade veteranen från åttitalets »Unga
Sverige» en smula farbroderligt med
tjugutalets »unga generation», vilken per
motorcykel återerövrat den primitivitet
som den överreflekterade
åttitalsungdo-men så bittert saknade.
I konstnärsdramat Rembrandts son
(1927) framställde Tor Hedberg på
scenen tillkomsten av den berömda tavlan
Batavernas sammansvärjning, med begag-
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
