Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gammal ungkarl minns. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL UNGKARL MINNS
Av FREDRIK VETTERLUND
i.
Du kärlek jag kastade bort,
du daggklara ädelsten,
jag ägde dig, ack hur kort,
men alltid du lyst mig sen.
Du kom, när en junikväll
låg rodnande vit om allt,
och allt som gör rusigt säll
steg fram i en smärt gestalt.
Än ser jag i drömmens frid
vår ungdom, vår midsommartid.
Än ljuder i själen glatt
studenters och flickors skratt.
Bland dem jag förstulet fick
din varma och glada blick.
Jag ägt dina nätters gråt,
när sedan vi skildes åt.
Troskyldiga själ, som gav
och visste ej annat av!
Bland nattliga skyar skrev
vårt öde sitt stumma brev.
Att krossa med gåtfullt ve,
att sarga djupast och mest
den själ, som man unnat bäst
— hur kan det, hur kan det ske?
II.
Ditt liv hade flutit då
som hemstadens stilla å.
Det kantades näckroskrönt
av stränder i sommargrönt.
Men juli sin eldström göt
i mull och i jungfrusköt
och slösade rikedom,
du ljuvliga kvinnoblom!
Och lycka är luft och jord,
och lycka är blick och ord,
men mötet, som ingen vet,
är rus och är salighet.
Och värnlös din stolta själ
gled in under ödets häl,
och älskog, som skyggt har gömts,
blev svårmod, som aldrig glömts.
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
