Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur några anteckningar. Ett kvickhuvud. Enlevering och romantisk kärlek. En allvarsman och hans död. Av Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V e r n e r von Heidenstam
mörka djup uppstämmer en välbekant
stämma en napolitansk serenata. Och där
står den återkomne, som för den enda
kvällen blev svärmare och sångare. Det
gick sedan honom som så många andra:
hans romresa blev i minnets ljus, när
vedermödor och enslighetskänslor hunnit
blekna, något till vilket han beständigt
kom tillbaka. När humöret var riktigt gott,
plockade han fram sina ritningar. På
dem såg man pinjer och ruiner. Ja, inför
barn och barnbarn satte det ett särskilt
märke på hans person, att han var en
rom f ar are.
De två vid trädgårdsfönstret blevo
förenade i ett lyckligt äktenskap och bosatte
sig på hans gård. De fingo tre döttrar.
Hans enda önskan var att få stanna där
i ro med de sina, och han levde mycket
tillbakadraget. Nödvändigt var det också
att hushålla klokt och tänka på sina
efterkommande, ty allt det krut som den
napoleonska sagan hade kostat Europa måste
nu gäldas med dåliga år. Vällingklockan
ljöd och den ena dagen var den andra lik,
alldeles som i naturen, där var morgon
kommer med samma bestyr och var afton
med solbärgningen och en stunds vaken
vila före natten. Händelserna voro få och
små. Det fanns därför i synnerhet hos de
yngre ett behov av att i fantasien göra de
små händelserna så betydelsefulla som
möjligt. Det kunde gå om en vecka utan
brev och tidningar, men man var
uppfinningsrik när det gällde att fördriva
tiden under vinterkvällarna. Morfar kunde
då sitta med sina döttrar, allt under det
han ofta nog berättade om Rom, och
långsamt och noga repa silvret av sina gamla
uniformer. Sedan blev det nedsmält och
omgjutet till en jättestor soppslev.
Att få deltaga i husliga göromål
räknades som ett nöje. och särskilt hösten
betraktades därför som en glad tid. Då
samlades familjens kvinnliga medlemmar
iförda långa vita förkläden och skalade tork-
frukt. Från flygeln, där man varpade och
spann, hördes det hemtrevliga surret från
den stora vinda, som räckte från golv till
tak. Senare när slakttiden var över och
talgen hade skirats och hällts upp i
ljus-tjärnorna, begynte den efterlängtade
ljus-stöpningen. Då blev det tävlan om vem
som kunde stöpa både de fina ljusen och
de tarvliga smala dankarna rakast. Redan
under den föregående vintern hade
döttrarna suttit och rullat vekar. ^Grenljus
gjordes på det viset att tre ljus stöptes
hängande vid en sticka, varefter de
hoptrycktes nedåt till en gemensam stam och
stickan togs bort. Alla överblivna
ljusbitar gömdes noga under hela året och
sparades till julottan, som var vinterns
största fest och händelse. De uppsattes
på spetsiga träbågar över gången mellan
bänkarna i gårdskyrkan. Folket kom
då med så många bloss, att den rimmade
skogen långa stycken blev lika upplyst
som kyrkan. På de dukade julborden,
såväl herrskapets som tjänarnas, skulle var
och en ha en hög med kakor och bullar av
olika slag och ett tjockt ljus av bästa
sorten. I tjänarnas lön ingick det till julen
nya förskinn åt drängarna och åt var piga
ett par grova skor, ett par kängor av
kalvskinn och ett eller två lintyg. Morfar
brukade själv stå med sin rättare och
krita ut på de beredda hudarna sulor och
överläder åt folket.
Ärevördig var han som husfader och
oförvitlig utan vank. Bad någon att få
låna en bok i hans bibliotek, svarade han
vanligtvis nej, men sedan hände det att
boken kom dagen efteråt sorgfälligt
inknuten i ett paket och som gåva. Noga
sett hade han i allmänhet inte så lätt för
att säga nej, som han själv trodde, och
kunde mitt i ali sin hushållsaktighet vara
mer frikostig än han tyckte om att
vidkännas. Han ville vara barsk, och han var
det. De skuldmetvetna blevo raska i
fötterna, när de hörde klirret från den tre
2 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
