Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur några anteckningar. Ett kvickhuvud. Enlevering och romantisk kärlek. En allvarsman och hans död. Av Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur några anteckningar
tum långa doppskon på hans enkäpp, som
i yngre dagar hade varit hans
försvarsvapen i skogarna. Han var då en väldig
fotvandrare, en sann stigman om också i
förändrad betydelse. Han hittade, där
andra gingo vilse. Det klagades ibland
över hans stränghet. Kanske var den
också av nöden. På den avlägsnaste utgarden
brukade ännu inspektoren efter slutat
dagsverke kalla in på kontoret en eller
annan dräng, som skött sig illa under
arbetet, och egenhändigt ge honom en
av-basning. Med fullföljt straff var synden
förlåten.
Fast morfar var en kraftfull man,
började krämpor tidigt bryta ned hans hälsa.
En dag skulle han gå ut och se till arbetet.
När han kom till åkern, sade rättaren till
honom: »Jag vet ej vad som numer går
åt folket. Karlen där vägrar att göra
något och säger, att han ger blanka fanen
både i mig och dagsverket.» Han pekade
på en ung dräng, som hade lagt ifrån sig
spaden och satt på dikesrenen och strök
sig över läppen med ett höstrå.
Vit i ansiktet av vrede tog morfar ett
par tre steg fram mot honom och knöt
handen. Då sprang drängen upp och
fattade spaden. Den vassa eggen glimmade
som på en yxa. »Våga!» sade han och
såg sin husbonde rätt in i ögonen.
Morfar kände, att hans hand ej längre
lydde hans vilja. Fingrarna föllo upp,
armen sjönk ned utefter sidan, och hela
tiden darrade den.
»Jag frågar er alla», sade rättaren och
vände sig till folket. »Kan det här kallas
riktigt ?»
Några tego, de andra mumlade ett
grumligt, otydligt nej. I detsamma gick
vällingklockan. Alla utom den tredskande
drängen stodo ändå kvar och grävde som
om de ej hade hort klockan. Spadarna
skrapade. Utan ett ord fortsatte morfar
ett stycke in under björkarna, följd av
rättaren. Där segnade han vacklande ned
på sitt ena knä, träffad av slag. Målet
svek honom och han kunde bara stamma.
Ingenting ville längre lyda honom, varken
hans folk eller hans egen kropp, inte ens
hans tunga. Mest led han av att bli sedd
på knä i en sådan hjälplöshet och blygsel.
Han, som hade varit så myndig, så
fruktad, så vördad!
När han slutligen kom hem till
trappan, hade han åldrats mer på den timmen
än under flere år. Det var en bruten
gubbe, som stödd mot sin gamle rättare
och märkt av döden nu långsamt
stapplade uppför de höga stegen.
Jag mindes honom mest från hans
långa sista sjukdomstid, då han förlamad
oavbrutet satt inne i sina egna rum utan
att mer visa sig bland oss andra. Var
morgon fördes jag in till honom för att hälsa.
Storväxt som han var och nu med vitt
skägg, som bredde sig ned mot bröstet,
tyckte jag, liten som jag själv var, att
han såg ut som en jätte. Orörlig satt han
i den hemmagjorda, tarvliga bondsoffan
och väntade på ingenting annat än döden.
Alltid räckte han mig sin tunga,
darrande, iskalla och liksom blåfrusna hand, men
svårigheten att tala kom en rodnad av
harm att flyga över pannan. Därvid
hårdnade rösten och tårar stego honom i
ögonen.
När han dog, jordades han vid stadens
landskyrka. Hans torpare buro honom till
graven.
2 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
