Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Ru i n
tisk-kaotiska människan. Det är en typ,
som tillhör ett i det historiska
kretsloppet återkommande skede, kännetecknat
av att det som aktats såsom definitivt,
obestridligt, självfallet i äldre livsformer,
i de etiska och religiösa övertygelserna
och i de konstnärliga uttrycksformerna,
gått förlorat. Den nihilistisk-kaotiska
människan har ingen fast hållpunkt i
livet, lion är en haltlös människa, hon
saknar innehåll, substans, kärna, vare sig hon
sedan hemsjukt längtar till de värden som
förlorats eller går upp i en fullt medveten,
doktrinär förnekelseiver. I forskningen
infördes typen officiellt av Karl Jaspers,
som i sitt stora verk »Psychologie der
Weltanschauungen» tog vara på en mängd
varianter av arten och med en
örtsamlares blick ordnade dem i en
verkningsfull följd. Där återfinnes också den
Mann-ska varianten, överdådigt karakteriserad.
Allt som framträder i andens värld
slukar en sådan individ för att idissla det
och låta det glänsa. Till skenet är han
oändligt rik, till sitt väsen ingenting. Han
tillåter sig ett tänkande ad libitum,
fullständigt godtyckligt, efter infall.
Umgängeslivet, tidningspressen, överhuvud
det rinnande nuet är den spegel, i vilken
han trots sin intighet kan bli medveten
om sig själv och sina verkningar.
Tankelivets bristande skamkänsla leder till
barocka, häpnadsväckande
tankeförbindelser. Men han glömmer inom kort vad han
sagt, emedan ingenting är för honom
väsentligt. Bland godtrogna, välmenande,
själsblinda eller hysteriska människor gör
han sig intressant.
Från denna typ med tomheten gömd
under en mantel av skiftande
sinnesrörelser går en rak linje till den nyaste typen,
den som ställer oss inför primitivitetens
renässans.
Den germanska fornvärlden bjuder på
en myt om mödrarna, »die Mütter», för-
borgade sierskor, som anropas i
förtvivlade ögonblick, då människorna äro som
mest rådlösa. De sova inne i jorden,
tunga av en visdom, som står utanför tid
och rum och som därför intet historiskt
skeende kan nå och förbruka. Hos Goethe
läsa vi, huru Faust under sina irrfärder
söker tränga ned till dem i deras stora
ensamhet, där allt som varit rör sig i
svävande bilder kring deras hjässor. Och i
Wagners »Niebelungenring» inhämtar
Wotan, överguden själv, deras råd. Vid
detta tillfälle sammanflyter deras visdom
i en enda gestalt, vars blotta namn i detta
sammanhang blir betydelsefullt. Det är
Erda han anropar med orden:
»Allwissende!
Urweltweise!
Erda! Erda!
Ewiges Weib
Wache, erwache.»
Detta motiv om mödrarna, vårdare av en
vid jorden bunden oförbrukbar visdom,
återfinnes i olika mytologier, i keltiska,
t. o. m. indiska sägner. Men själva tanken
om jorden som en outtömlig källa till
kraft och förnyelse präglas ännu
omedelbarare i den grekiska sägnen om Anteus.
Herkules brottades med honom, men kunde
icke rå på honom, ty var gång Anteus
vidrörde sin moder jorden, fylldes lian
med ny kraft. Besegrad blev han först
när han lyftes upp från jorden. Då kunde
Herkules kväva honom i sina armar.
Detta är myter, men myterna äro,
såsom en modern själsforskning visat, mer
än blotta sagor. De äro uttryck för vissa
föreställningar eller inställningar, som en
gång för alla tillhöra vår mänskliga
struktur ; myterna fortfara att verka i oss likt
eviga motiv, vilka upprepas i oändliga
variationer, ofta oigenkännliga på högre
kulturstadier: vi både leva och drömma
dem den dag som i dag är.
Härom påminnes man ofrivilligt, när
man åser våra dagars hänvändelse till det
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
