Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den återuppståndne Caliban. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den åtei’iippståncLne Caliban
naturmässiga, till det primära och
omedelbara, till det direkt ur naturgrunden
uppstigande, och detta ingalunda bara
som allmän lösaktighet, utan rent av som
filosofisk lära. En sådan hänvändelse
ligger nämligen en gång för alla i den
nihilistisk-kaotiska människans perspektiv.
Människan kan inte i längden undvara ett
fast själsinnehåll. Också själslivet känner
den lag vi kalla horror vacui. Men var
skall detta innehåll, denna substans eller
kärna, tagas, när tanken gjort alla värden
relativa, anarkisk och laglös som den är
— ett förödelsens instrument där den
lämnas åt sig själv? Några söka ännu ackord
med tanken. De söka bot för tomrummets
sugning genom att gå tillbaka till ett
innehåll, som har en lång och obruten
tradition som borgen för sin helgd — vi veta
alla vilka vinster den katolska kyrkan i
detta tecken som bäst bärgar litet varstans
i världen. Men andra taga ett resolutare
steg, följa, utan att själva veta det,
myternas utpekade stig, i det de gå tillbaka
till den drivande själsliga moder jorden
själv, till detta »ktoniska», varur allt nytt
liv spirar. De dyrka naturen som
återlösaren och förnyaren, undergöraren, som
kan rädda kulturen, vilken hotas av
undergång, sedan tron på de ideella
värdena rubbats.
Det låge nära att med en blick tillbaka
i tiden erinra om att någon alldeles ny
predikotext är detta inte. Både Rousseau
och Nietzsche kunde nämnas, särskilt den
senare, som med sin dyrkan av det
hänsynslösa och urtidsvilda i människan har
en långt omedelbarare kontakt med den
moderna formen av primitivitet än
någonsin den i idylliska naturlivsutopier
för-sjunkne Rousseau. Värda att framhållas
vore också vissa förebådande tecken hos
den kring mitten av förra seklet eller
något senare framträdande litterära typ, som
på franskt kritikerhåll fått gå under
beteckningen dilettant, en term som i våra
öron knappast är alldeles klar, men som
skall antyda en intressenas ymnighet på
bekostnad av skapande originalitet, en
själslivets överrika kolorit, jämförlig med
höstens blödande flora, där den med sin
prakt överskyler en redan uttömd
alstringskraft. Hos denna intressanta och
värdefulla typ, som i Frankrike
företrädes bl. a. av Renan, Amiel, Lemaitre och
i Sverige av en sådan inbillningslivets
utvalde som Ola Hansson, iakttar man inte
sällan en strävan mot den själsliga
underjorden — som ett slags räddning
undan viljesvaghet, frätande självanalys,
skeptisk livsinställning. Amiel är härpå
ett gott exempel, likaså Ola Hansson,
som lät sina fina nerver gripa ut över det
direkt förnimbara och tränga trevande
och skälvande in på det omedvetna
själslivets hemlighetsfulla område.
Men en handling av vida större
symbolisk innebörd var det i detta stycke, när
den franske målaren Paul Gauguin på
nittiotalet helt plötsligt till allas häpnad
övergav det Europa, som överlastat av
akademier och museer under ädelt
kulturnit trodde sig vara konstens enda hem i
världen, för att i stället söka vildars
gemenskap på en fjärran ö i oceanen — det
var till Tahiti, solön i Söderhavet, han
rymde. I sin bok Noa-Noa, där han bl. a.
berättar om sitt samliv med Tahiti-flickan
Tehura, bekänner han öppet sin tro på
den förnyelsens kraft som står att hämta
ur ett återknytande av förbindelserna
med naturlivets enklaste urformer, från
vilka allt vad konvention heter avlägsnats.
I sina utkast och studier ger han en bild
av ett naturliv, där människorna leva så
nära jorden att de själva få drag av
tropiska växter, bli ett med stammarna och
bladen och de mångfärgade gräsen. Ett
motiv han ständigt kretsar kring är
kvinnor med fruktkorgar och djur i skötet
•—- samma motiv, som en gång i nedre
Germanien varierades av de okända mäs-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
